Sist när jag skrev ett sånt här "Hej-Då-inlägg" återupplivades bloggen ett par kurser senare. Vem det, det kanske händer igen? Kanske inte i någon kurs, för så många kurser är det inte kvar för MEM08. Skrämmande att tre år går så fort. Men men. Nu ska jag inte sitta här och bli sentimental. Nej jag tackar för den här kursen. Hoppas du får en fin läsning. Nu ska jag korrekturläsa min vetenskapliga artikel en sista gång innan det är dags att krama kudden och förbereda hjärnan för ny kurs. På återseende! Adios.
Management of Electronic Media av Alan B. Albarran
Alla goda ting eller tre? Eller? Varför avsluta nåt som börjat så bra? Det jag syftar på är val av ämne på inlägg om den tredje och sista boken. Överraskande nog blir det de styrkor som påverkar marknaden inom medieföretag. Hurra! Spännande?
Albarran (2010) beskriver den såkallade nätverksekonomin jag tagit upp i tidigare inlägg. Allianser där företag går samman för att sänka kostnaderna i produktionen av medieprodukter. Detta är något som de flesta av våra föreläsare talat om, och något som jag tror kommer bli ännu vanligare än vad det redan är idag.
Men jag vill höja ett litet varningens finger! Visst det är kalasbra att till exempel dela utrikeskorrespondenter mellan tidningar som finns i olika länder så som Danmark, Norge och Sverige. Det sänker kostnaden och äventyrar inte trovärdigheten, men om flera tidningar i samma land skulle dela samma utrikeskorrespondent. Vad händer då med trovärdigheten? Blir det verkligen objektivt och flera sidor som hörs?
När det kommer till TV-program tänker jag i liknande banor. Visst jag förstår att Ge-Kås har betalat mycket till Kanal 5 för programmet Ullared. Det är för mig ett ganska harmlöst program, men om man tar det tänket till nya nivåer. Att kunna köpa sig programtid i TV? Att allt är till salu blir i så fall verkligen bokstavligt talat. Vill man titta på saker som BARA är reklam? Försvinner inte innehållet då? Till och med jag som älskar reklam blir lite äcklad av tanken. Eller går det göra ”sponsrade program” innehållsrikt och inte allt för uppenbart? Återigen säger jag: THANK GOD TO PUBLIC SERVICE!
Vidare tar även Albarran (2010) upp mitt älskade Brand Management. Att många företag ger sig in på nya marknader och istället ändrar fokus till att vara ETT VARUMÄRKE istället för bara en produkt. Detta sker både lokalt och globalt. Det företagen vill uppnå med detta är varumärkeslojalitet, något som jag tror det ligger mycket pengar och framgång i. Och som sagt något som jag tror vi kommer se mycket av i framtiden.
Albarran, Alan B. (2010). Management of electronic media. 4:e uppl. Boston, MA: Wadsworth
The Internet and the Mass Media, av Lucy Küng, Robert G Picard och Ruth Towse
Internets påverkan på medieteknologin, plattformar och innovationer är det jag tänkte djupdyka i det här inlägget. Känns bra att fortsätta i samma spår som mitt förra inlägg och faktiskt på hela bloggen. Som sagt är det teknologins utveckling inom mediebranschen som nog fascinerar mig mest för stunden. Here we go people!
Küng m.fl. (2010) hävdar att Internet förmodligen är den viktigaste källan till mediekonvergensen. Något jag verkligen håller med om. Det känns som att Internet gjorde både konvergensen och globaliseringen mycket lättare att genomföra! Internet har suddat ut gränser och flyttat oss närmare varandra. Genom att använda sig av Internet kan så många fler ”vara med i leken”. En domän kostar inte många kronor och tack vare pedagogiska program och gratisguider på nätet kan vem som helst bygga en snygg hemsida. Möjligheterna är oändliga om man jämför med tidigare då kostnaderna var högre och det krävdes mer kunskap.
Dessutom har Internet gjort det möjligt för massmedierna att få sin publik interaktiv. Precis som både Küng m.fl. (2010) och Sveriges Radio beskrev det så har våra massmedier gått från att vara envägskommunikation till att numera vara tvåvägskommunikation. Genom respons från sin "publik" kan de numera producera ännu bättre TV-program, radioprogram och skriva bättre artiklar. Problemet som jag ser med detta är att smalare ämnen som inte drar en lika stor målgrupp kommer i skymundan och tas bort. Att det bara blir skräp på TV a’la Kungarna av Tylösand och nu senast Big Brother som startade sin sjuttioelfte säsong igår . Thank God for Public Service! Säger jag bara… Vi vill väl inte bli helt hjärndöda?
Küng, Lucy, Picard, Robert G. & Towse, Ruth (red.) (2010). The internet and the mass media. 2:a uppl. Los Angeles: SAGE
Strategic Management in the Media – theory to practice, av Lucy Küng
Mediekonvergensen. Ordet på allas läppar.
Jag har valt att inrikta mig på det kapitlet då det dels är något som jag själv finner mycket intressant och precis som Küng (2010) skriver är den mest hypade debatten de senaste två årtiondena. Konvergens = Medierna smälter samman är något som vi media managementstudenter har fått inpräntat sen dag 1 på utbildningen. Nej TV är inte bara TV idag, men hur ser det egentligen ut?
Küng (2010) tar i kapitel fyra upp vad man under 90-talet trodde skulle hända och vad som egentligen hände. Jag upplever det fascinerande att man redan år 1997 förutsåg att datorn skulle bli ett stort kommunikationshjälpmedel. HALLÅ FACEBOOK! Och att telefonen skulle ta funktionaliteten som en dator. NEJ MEN TJENA IPHONE OCH HTC!
Vidare presenteras tre steg inom mediekonvergens. Något som jag inte riktigt förstår poängen med då det är konvergens som är på tapeten. Hur ska man kunna dela upp något som smält samman? Visst en uppdelning i steg gör det lättare att skilja på saker och förenklar som alla modeller gör. Men kan man verkligen dela på ”Internetdevices” som finns i steg 1, och på Facebook som ingår i steg 3? Utan en Internetuppkoppling går det inte använda Facebook, och vad är egentligen en Internetuppkoppling? Som jag varit inne på i tidigare inlägg är snart Internetuppkopplingen lika självklart som elektriciteten. Dock var inte detta alls ifrån självklart år 1999 när de olika stegen och dess typer av innehåll togs fram. Küng (2010) håller också med om att det är svårt att analyser de olika delarna i konvergensen var för sig, de måste ses tillsammans i ett sammanhang.
Globaliseringen är en stor del i den kraftigt ökande mediekonvergensen, hävdar Küng (2010). Och ja jag tycker att det låter rätt självklart! I och med globaliseringen ökar konkurrensen över gränserna vilket inte så överraskande snabbar upp tempot och gör konkurrensen mycket hårdare. Det går inte bara tävla mot konkurrenterna i lilla Sverige när det finns extremt duktiga företag i till exempel Asien. Lyssna bara på Fredrik Härén som i alla fall öppnade mina ögon lite i och med sitt omtalade tal på Kunskapens dag.
Avslutningsvis i kapitlet beskriver Küng (2010) att där konvergensen tydligast kommer framträda och förändra mest är i affärsmodeller och hur man använder sig av och ser på produkter. Ett klockrent exempel på detta är Politiken som börjat se sig som ett varumärke istället för en tidning och satsar stenhårt på mitt favoritämne, Brand Management! Jag har ju sagt det hela tiden under den här kursen, Brand Management is the shit!
Küng, Lucy (2010). Strategic management in the media: from theory to practice. 3:e uppl. Los Angeles: SAGE
När jag började mitt arbete med den vetenskapliga artikeln för nästan tre veckor sen trodde jag inte att utmaningen skulle vara att hitta vetenskapliga artiklar. Nej jag trodde att sökandet på LibHub skulle gå smidigt, men det visade sig allt annat än smidigt.
Jag vet inte hur många timmar jag satt framför min dator, och bokstavligen slet mitt hår. Orden jag sökte på hittade ingen relevans. När jag äntligen hittade en artikel som enligt rubrik och abstract verkade passa mitt val av ämne som handen i handsken visade den sig vara skriven på persiska. Och jo visst. Jag har en tatuering på persiska som betyder leende, och min 8-åriga halviranska kusin lärde mig en del persiska i somras. Men en artikel på fem sidor var nog lite överkurs.
Om några år skulle hon i och för sig kunna agera
tolk för mig. Synd att deadline är imorgon.
Så det jag främst kommit fram till är att vi studenter är i ett stort behov av en liten föreläsning i hur man söker efter vetenskapliga artiklar effektivt. Speciellt med tanke på den snart stundande C-uppsatsen. I någon av kurserna vi hade för Hertzman i höstas blev vi lovade en sådan föreläsning, men så ställde biblioteket in. Typiskt.Så snälla söta Örjan, vill du vara snäll och hjälpa oss med en ny sådan föreläsning? Jag tror att våra exjobb på så vis kommer bli hundra gånger bättre! Jag kan nästan lova det. Nästan.
Vem är du? Vem är jag? Levande charader genom en tidning
"Strategy is challenging because that enviroment is never static.
Rather like all complex systems it is in a constant state of flux."
(Küng,2010, s.128)
Tisdagen den 8 februari åkte MEM08 för första gången på studiebesök, skolutflykt, klassresa eller vad du nu vill kalla det? Målet var Köpenhamn och tidningen Politiken. Bussen avgick klockan 06.00 och stämningen gick nästan att ta på. Spända memare var bara förnamnet. Dels på grund av det kommande besöket på Danmarks förmodligen kändaste tidning, och dels på grund av stormen som äventyrade ifall bussen skulle komma över Öresundsbron eller inte. Över bron kom vi och in på Politiken traskade vi.
Vi hade blivit förvarnade innan att säkerheten skulle vara hög, men jag måste medge att jag blev lite chockad när vi slussades genom stora metallgrindar med taggar högst upp.
Väl inne på föreläsningen med Poul Melbye slogs jag av att Politiken verkade teknikmässigt vara lite före de andra medieföretagen vi haft föreläsningar med. Politiken kändes mer i framkant och som ett modernt medieföretag som insett och tagit tag i de tvungna förändringarna inom mediebranschen. De har verkligen satsat på Brand MGMT vilket är något jag tror stenhårt på! Att inte se sig som bara en tidning, utan se sig som ett varumärke! Ett varumärke du köper för att det visar vem du är, vilken identitet du har.
Jag upplever att Brand MGMT blir större inom alla branscher. Tidigare har det mest varit tydligt inom bilbranschen, men nu tycker jag att det syns mycket överallt. Ett exempel i just det här fallet är Politikens val av att använda sig av storformat. Jag hade inte köpt en tidning i storformat, men jag tillhör inte heller deras målgrupp, samtidigt tycker jag att det är lite charmigt och eget att de kör storformat.
Poul Melbye, Analyschef - POLITIKEN
Efter studiebesöket var jag inne på Seven Eleven och köpte en dricka. När jag kastade en blick mot tidningshyllan stack verkligen Politiken ut bland de andra tidningarna. Den syntes. Och ja det kanske funkar så småningom bland de yngre också? Kapferer (2008) hävdar att synliga attribut som design och kvalitet är viktigt att ha i åtanke. Att det stärker varumärkets identitet. Storformat känns lite retro och hur inne är det inte att handla vintage?! Fast då kanske de digitala utgåvorna av äldre tidningar som Poul Melbye beskrev funkar bättre. De är ju gamla på riktigt.
Vi får väl se när jag är över 25 år och kanske flyttat till Köpenhamn…
Kapferer, J-N. (2008) The new strategic brand management. 4:e uppl. London: Kogan Page Ltd.
Küng, Lucy (2010). Strategic management in the media: from theory to practice. 3:e uppl. Los Angeles: SAGE
The Swedish Radio has the second place on the toplist of most trustworthiness things in Sweden. But still they have to work hard to be a diversity organization. I don’t think that the equation is working very well. Because if you are one of the most trustful organizations I feel that you should be a fair organization by yourself, automatically. You should not even have to think about who you are employing, it should just be right.
But (a big BUT) I think that it’s great of the Swedish Radio to work with diversity and gender equality. You have start somewhere, don’t you?
And I believe that the Swedish Radio works like a kind of a role model to the Swedish people. Still they got4 000 000 listeners every day! That is nearly half of the whole Swedish population!
The Swedish Radio has since the last a year a project called “Diversity Reporter”. Anna Olofsson and Niklas Kaldner declared that they liked the project a lot. This because their reporter from Senegal got a different point view of things, and a different network. This makes the perspective much more wide. So YES!
I agree that the project with a “Diversity Reporter” is a good thing to start with. But I really hope that diversity and gender equality soon will work by itself. First we just have to stop the Swedish Democrats though =/
Att de tryckta dagstidningarna kommer dö är ingen hemlighet utan snarare ett faktum. Att det händer just i april år 2020 som Erik Wilberg förutspått är jag inte helt säker på, men det kommer inträffa vare sig tidningarna vill det eller inte. De föreläsare från tidningsbranschen som vi har mött verkar vara väldigt medvetna om problemet, men jag upplever att överlag vägrar många dagstidningar inse att sättet de jobbar på, och den produkt de levererar idag inte håller så länge till.
"We expect therefore, also that the way in which people relate to this new medium but also to existing media, might change because of their experiences with the Internet." (Küng m.fl., 2010, sid 89)
Men hur ska de göra då? På vilket sätt ska dagstidningarna hänga med i utvecklingen? Jag tror att det är bra att försöka ligga steget före och satsa på de yngre, för hur hemskt det än låter så dör gamlingarna så småningom. Jag skulle i alla fall inte satsa mina pengar på mjölk som går ut imorgon om jag kan välja en som går ut om tio dagar.
Ok då har vi kommit fram till att tidningarna ska satsa på de yngre. Kommer de yngre börja prenumerera på dagstidningar när de blir 35 år? Troligtvis, eller högst sannoligt INTE. Just nu prenumererar jag på Svenska Dagbladet, men det är enbart för att jag får den gratis i tre månader mot en enkätundersökning efteråt. Läser jag tidningen? Ja det gör jag, i alla fall varannan dag och ja jag tycker att det är mysigt att bläddra i tidningen när jag äter frukost. Men trots att jag har en dagstidning för stunden tillbringar jag ändå mer tid med att läsa tidningar på nätet. Där kan jag få fler synvinklar på samma sak och jag blir uppdaterad MYCKET snabbare om det händer nåt nytt. Kommer jag börja prenumerera på någon dagstidning sen? Nej det tror jag inte. Inte om dagstidningen ser ut som den gör idag.
Liksom Erik Wilberg tror jag att dagstidningarna måste göra något nytt. Något mer drastiskt. De kan inte börja ta betalt för nätupplagan i den form som den är idag (med undantag Aftonbladet PLUS, som faktiskt funkar). Utan de måste erbjuda något mer. Ett mervärde. Något som gör att du och jag vill betala det där extra för att vi får så mycket mer! Ganska logiskt egentligen.
Aftonbladet PLUS har ett slags mervärde, men det går göra så mycket mer. Visst tidningarna kan erbjuda en mer djupgående artikel (fast hur långa artiklar orkar man läsa på nätet?), men de kan också erbjuda webb-TV från platsen med rörliga bilder och ljud. De kanske till och med kan erbjuda Live-bilder från platsen där nyheten inträffat? Vad vet jag? Jag tror att ett smart drag för en dagstidning är att samarbeta med andra företag som som redan är etablerade hos en yngre målgrupp och inleda ett samarbete med detta företag och skapa något ihop. Erik Wilberg kallade detta nätverksekonomi och är något som flitigt används inom flygbranschen. Ford m.fl. (2005) förklarar att företag har mycket att vinna på i relationer med andra företag. De kan genom "activity links" knyta ihop sina aktiviteter som till exempel Ryan air har gjort att de flyger över resenären till London och National Express kör resenären vidare med buss till ett hotell som också är knutet i en relation. Alla tre företag tar hjälp av varandra och jobbar jämsides för att få så många resenärer som möjligt.
Detta är ett tänk som tidningsbranshen bör skaffa sig. Hur som helst MÅSTE de hitta på nåt mer och journalistik idag och ännu mer i framtiden handlar inte om att bara skriftligen kunna förmedla något. Utan journalisten måste kunna använda fler kanaler och vara multikompetent! Något som talar gott för journalisterna som utbildas här i Kalmar. Puuuuh pustar jag ut. Jag kanske inte behöver försörja Herr Qvist livet ut.
Två blivande lyxlirare?
Mulitjournalist VS Informatör
Ford, D. Gadde, L-E. Håkansson, H, Snehota I. (2006). Business Marketing Course: Managing In Complex Networks. 2:a uppl. Chichester: John Wiley And Sons Ltd.
Küng, Lucy, Picard, Robert G. & Towse, Ruth (red.) (2010). The internet and the mass media. 2:a uppl. Los Angeles: SAGE
En dag kanske jag sitter där. Förmodligen gör ett flertal av mina klasskompisar i alla fall det. I en chefsposition. Hur ska man då vara? Hur är en bra chef? Vad gör en till en bra ledare?
Gunilla Sax uttryckte att man är lite socialt isolerad för att man är chef. Att folk inte vågar bli kompis med en bara för att man har positionen som ledare. Hon poängterade dock att det är viktigt att inte göra sig ensam, utan faktiskt våga ta hjälp och finnas överallt, ta del i det vardagliga arbetet.
Detta är något som jag tror definitivt är sant, men samtidigt beror det nog på hur man är som person. Vilken typ av chef man är. Jag tror inte att det är bra att bli "för bra kompis" med sina medarbetare då man då nog lätt kan bli blind för saker som är mindre bra och se lite mellan fingrarna just för att man är kompisar. Samtidigt tycker jag av erfarenheter från de chefer jag har haft att ett tydligt ledarskap är A och O. Detta betyder inte att man ska bedriva någon form diktatur, utan kan fatta beslut tillsammans med sina medarbetare, men de beslut som tas ska vara raka och verkligen gälla. En lite lagom blandning av den auktoritära- och den demokratiska ledarstilen som Bakka m.fl. (2006) tar upp.
"Mycket handlar om att kommunicera och hålla kontroll...struktur"
(Gunilla Sax, 2010-01-24)
När det gäller ledarskap i mediebranschen understryker även Küng (2010) vikten av framför allt tvåvägskommunikation och förmågan att ha en aktiv roll som ledare av gruppen i aktiviteter. Själv har jag inte speciellt mycket erfarenhet av att ha jobbat i just mediebranschen, men jag vet att något av det värsta jag vet är att ha chefer som inte leder utan antar en passiv roll och bara vågar visa sig på firmafesterna efter X antal öl. Hela arbetsplatsen blir inte så förvånande ganska rörig och ostrukturerad av sånt ledarskap.
I slutet av föreläsningen frågade vi efter lite tips för att vara en bra ledare och Gunilla Sax svarade att man ska använda sig själv som ett verktyg, jobba med sin personlighet. Detta är något som Küng (2010) beskriver som karismatiskt ledarskap där visionen är det som står i centrum. Ledaren ska få sina medarbetare att verkligen tro på det dem gör. Att de gör nåt för att förbättra världen.
Att alltså skapa ett mervärde för medarbetarna. Men Mer om mervärde får du läsa om i nästa inlägg som handlar om mötet med föreläsaren Erik Wilberg. Håll tillgodo med bilden nedan så länge...
Din framtida chef? - Piffig om inte annat...
Bakka, J F. Fivelsdal, E. Lindkvist, L. (2006). Organisationsteori: Struktur-Kultur- Processer. 5:e uppl. Malmö: Liber.
Küng, Lucy (2010). Strategic management in the media: from theory to practice. 3:e uppl. Los Angeles: SAGE
DEL II - Ett litet tillägg till inlägget "Är Livets hårda skola tillräckligt?"
Jag kan ju inte annat än säga att hela min kropp fylldes upp med extra självförtroende efter att Gunilla Sax beskrivit illustrationen ovan. Hon prisade vår utbildning (tusen tack!) och hon klargjorde att en utbildning alltid vinner i längden.
Att man lätt kan bli lite lurad då en utbildad- och en outbildad person i början av en anställning befinner sig på samma nivå kunskapsmässigt, men att den utbildade efter ett tag drar ifrån den outbildade personen och innehar en mycket djupare kunskap och förståelse (Jag pustar ut ljudligt här i soffan framför kvällens avsnitt av Efterlyst!). Dels då jag mer och mer känner ju längre den här kursen går, att min utbildning är bra! Dessa tre år som jag har satsat bör ge mycket mer tillbaka. Det blir såkallade svarta siffror för företaget Sofia Holmström!
Dessutom är detta en bra lärdom. En dag kanske det är jag som sitter där framför mitt skrivbord och bläddrar bland CVn. Då vet jag att jag onekligen bör låta en utbildning väga tungt i valet av person att anställa.
"Prata om en människa hela dagen, men nämn aldrig namnet" - Finskt ordspråk
I början av den här bloggen var jag inne på lite etik och hur gränserna har flyttats. Vad som idag är ok att visas i TV. En till gräns som jag i allra högsta grad upplever ha flyttats är namnpubliceringen av misstänkta brottslingar i pressen!
Här i Landet lagom har pressen tidigare varit väldigt försiktig med namnpublicering. Jag minns hur chockad jag blev när jag bodde i London där pressen publicerade profilbilder från Facebook på människor som var mördade och misstänktes för olika brott. Det jag framför allt kommer att tänka på är mordet på den engelska studenten Meredith Kercher, som skedde den 1 november 2007 i Italien. Tidigt blev hennes rumskompis Amanda Knox en av de misstänkta och tidigt hängde tidningarna ut henne med bild och namn. Detta var något som jag inte upplevt förut och inte var van vid. Tänk om tjejen var oskyldig? I så fall är ju hela hennes liv förstört! Och tänk hela hennes familj. Senare blev hon dock dömd för mordet tillsammans med de andra misstänkta, vilket kanske rättfärdigade namnpubliceringen? Jag vet inte…
I Sverige står det fint skrivet: ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.” (Sid. 8, Spelregler för press TV, radio, 2007)
Men hur var det i det ganska aktuella fallet med ”Den nya lasermannen” i Malmö? Det finns ännu ingen dömd för dessa skjutningar, men det finns en man som är misstänkt och häktad. Hur var det med namnpubliceringen där? Den 38-årige mannen greps den 7 november 2010 och redan två dagar senare publicerade Expressen både namn och bild. Är det vidare etiskt?
Nej jag tycker inte att det är ok trots att mannen är på sannolika skäl misstänkt vilket är den starkare av de två graderna. Han är inte dömd för något och i lagens mening oskyldig. Om han sen i en rättegång inte alls har begått brottet har ju i allra högsta grad Expressen skadat den 38-årige mannen för all framtid. Han kommer förmodligen aldrig någonsin få ett jobb igen. Visst det tillhör allmänintresse att veta att någon är på sannolika skäl misstänkt och häktad för ett brott av denna karaktär, men det är väl inte allmänintresse att veta vem som är gripen och häktad? Vad han heter? Det är snarare vad Lina Isaksson uttryckte på föreläsningen ”Allmänt intresse”. Att folk är nyfikna, att folk VILL veta, men det är inget allmänintresse.
Vidare i de etiska spelreglerna står det: ”Om inte namn anges, undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat som gör en identifiering möjlig.” (Sid. 8, Spelregler för press TV, radio, 2007)
HOPPSAN Expressen! Där föll ni hårt en gång till. En till tidning som jag också tycker betedde sig oetiskt i detta fall var den ”fina och trovärdiga” tidningen Dagens Nyheter. De har aldrig namnpublicerat den misstänkte 38-åringen, men i en artikel från den 9 november 2010 som tyvärr numera är raderad från deras nätupplaga skrev Dagens Nyheter om hur den misstänkte 38-åringen är uthängd på nätsajter.
Ingenstans i artikeln nämns namnet på den misstänkte, men det beskrivs var informationen kan hittas. Något som jag tycker är i stort sett lika oetiskt som att skriva ut hela namnet! Dessutom beskriver Dagens Nyheter i den övriga rapporteringen om fallet den misstänktes ålder och utseende, att han är ”ensam, tystlåten och mager”, något som också strider mot de pressetiska spelreglerna.
Dagen efter sin artikel om hur den misstänkte är uthängd på nätsajter, den 10 november 2010 publicerade Dagens Nyheter en artikel om hur polisen får stöd i sin kritik mot de medier som namn- och bildpublicerat den 38-årige misstänkte mördaren. Visst Dagens Nyheter publicerade själva inte namn eller bild på en misstänkte, men de berättade hur läsarna skulle gå tillväga att hitta informationen. Är det någon mer än jag som tycker att det stinker dubbelmoral?!
Pressetiken i Sverige börjar mer och mer likna pressetiken i England,
och jag gillar det inte!
Skyldig eller inte. Den misstänktes och hans familj får det inte lätt när det finns såna här människor ute på stan...
På något sätt har jag fått uppfattningen av att många medieföretag idag till stor del består av människor som saknar akademisk utbildning. De har gått livets hårda skola som min fasters man uttryckte det. Han jobbar på en liten tidning här i Kalmar där tydligen de flesta saknar utbildning. Detsamma gällde Björn Glansk som föreläste för oss.
Han är någon som gått livets hårda skola och numera äger en tidning. Harleyfantasternas tidning BigTwin. Jag tror att de flesta nån gång har drömt om att ha en egen tidning. Under en stor del av min barndom ville jag bli journalist och knåpade ofta ihop små tidningar tillsammans med min kompis Emelie. Idag skulle jag inte vilja ha en egen tidning. Varken med eller utan utbildning (jag säger dock inte att jag aldrig kan ändra den åsikten). Jag skulle bli för stressad och oroa mig för mycket. Som Björn Glansk sa så har han i stort sett aldrig semester. Det finns alltid saker att göra.
Därav anledningen till att jag inte känner för att ha ett eget företag överhuvudtaget. Jag vill vara anställd. Kalla det feghet eller kalla det trygghet. I framtiden kanske jag ändrar mig när jag har studerat ett gäng år i livets hårda skola. För som det är nu har jag i stort sett bara min utbildning att stå på. Visst jag kan vända burgare på donken och jag vet hur man rekordsnabbt packar ihop ett gäng Big Mac menyer åt en sexbarnsfamilj. Dessutom har jag koll på vilka barnvagnar som är bäst, jag vet hur man underhåller 15 barn samtidigt, jag kan vaxa dina ben så att dom blir helt släta och jag kan både sälja och skapa ett telefonabonnemang hos valfri operatör. Men kan jag driva ett eget företag och kan jag driva en tidning?!
Björn Glansk hävdade att han klarat sig utomordentligt utan akademisk utbildning, men att det inte varit möjligt utan sitt kontaktnätverk. Och ja genom alla kurser jag har läst de senaste 2,5 åren har jag fått höra att kontakter är A och O. Men hjälper inte en akademisk utbildning en att förstå hur man ska använda sitt kontaktnät och hur man ska gå tillväga?
För att slutligen svara på frågan jag ställde i rubriken. Om svaret skulle vara ja, att livets hårda skola faktiskt är tillräckligt, skulle mina tre år här i Kalmar kännas rätt meningslösa. Fast samtidigt bör utbildningen ge mig ett litet försprång jämfört med alla som struntar i allt vad högskolor och universitet heter. Jag borde få tillgång till de bästa genvägarna. Framför allt tror jag att jag får försprång i självförtroende. För även om jag tror att man lär sig bäst väl på plats när man är upp i det så ger en utbildning mer kött på benen. En stabil grund att stå på. Kombinationen av livets hårda skola och en utbildning bör vara det bästa! Men oavsett var jag hamnar i framtiden vill även jag ha en motorcykel att flyga omkring på.
Detta är förmodligen den vanligaste frågan jag får när jag berättar vad det är jag studerar. Lika många gånger som jag fått frågan, lika många gånger har jag haft svårt att svara. Media Management? Vad blir jag? Vad är en media manager? Vad GÖR en media manager?!
Det känns både komiskt och lite pinsamt att först nu efter fem terminer och
142 995 kronor i studieskulder ha fått det helt klart för sig. Jag blir alltså den där reperatören som lagar den felande länken. På föreläsningen målade Örjan upp det något sånt här...
Örjan Petersson (2011)
Helt plötsligt blev min utbildning ganska enkel att förstå. Bilden ovan sammanfattar dessutom rätt precis vad det är jag faktiskt vill syssla med.
Efter Media Managementprogrammet kan man lite om mycket (eller snarare mycket om mycket). Vi kan se kopplingen och få delarna i ett medieföretag att arbeta tillsammans, parallellt, istället för emot varandra. Alla delar är viktiga, men kan inte fungera i ensamhet.
I helgen var jag hemhemma på Bästkusten där jag för ungefär hundrafemtionde gången fick frågan om "vad jag blir när jag blir stor". För första gången testade jag att förklara genom att beskriva bilden ovan och människorna runt middagsbordet förstod för ovanlighetens skull vad jag menade!
Jag slapp alla frågande blickar som jag brukar få när jag berättar att jag läser Mediekommunikation, företagsekonomi och medieproduktion och att jag sen vill jobba som informatör. Ett yrke som i stort sett alla jag träffar höjer på ögonbrynen åt och inte förstår vad det är. Att det ens finns ett jobb som kallas informatör. Lite skrattretande då det har funnits informatörer i Sverige sen 1950-talet. Jag tror att de flesta människor tar information och kommunikation så självklart att de inte tänker på att någon faktiskt ligger bakom meddelandet. Att det är någon som har skrivit texten, tagit bilden eller producerat reklamfilmen. Många förstår nog inte arbetet som ligger bakom kommunikationen som förmedlas.
Som jag beskrev möts jag alltid av höjda ögonbryn och frågande miner när jag försöker förklara vad jag ska bli när jag blir stor. Det brukar sluta med att jag ger upp och istället med ett stort leende säger att jag ska bli chef...och ha en tjänstebil. En mening jag la till även i lördags trots att jag faktiskt kunde förklara min framtida yrkesbana. Men man ska väl ha höga mål och ambitioner i livet?
Nu var det roliga slut. Klockan är alldeles för mycket. Jag skulle kunna formulera om meningar och ändra på design i många timmar till, men det vore inte hälsosamt.
Detta har varit en rolig kurs och jag har tyckt om den här formen av examination. Ett spännande och nytt sätt. Det känns som att vi hade tillräckligt med salstentor under förra året på Ekonomihögskolan.
Har jag verkligen lärt mig något på att blogga om mina reflektioner efter föreläsningarna? Det är en fråga många ställt till mig med höjda ögonbryn efter att jag berättat om kursen och hur vi examineras. Svaret på den frågan är enkelt: JA! Det känns som att jag lärt mig mycket mer djupgående av att först lyssna och anteckna på föreläsningarna, sen läsa mina anteckningar och reflektera över vad som dyker upp i huvudet, läsa i böckerna och till sist försöka skriva ner allt med egna ord i den här bloggen. Inlärningen blev verkligen en process.
Det enda negativa jag kan komma på är att en del böcker var väldigt svårlästa och kändes lite gamla. I förberedandekursen till B-uppsatsen i våras fick vi inpräntat att man aldrig ska använda sig av böcker som är äldre än fem år. Jag tycker att det känns som en bra tumregel när det kommer till val av kurslitteratur.
En mening jag hört Disneys Askungen säga fler gånger än mina händer har fingrar. Jag har alltid tyckt att det är lite speciellt med kungligheter. Något spännande och lite magiskt.
Detta inlägg blev en liten bonus till föreläsningen jag skrev om i förra inlägget då jag på grund av dagens nyhetsrapportering fastnade med tankarna bland just kungligheter och skriverierna kring dom. Var jag än tittar ser jag rubriker där vår Kung Carl XVI Gustaf anklagas för att bland annat ha hängt på svartklubbar, besökt strippklubbar och haft en älskarinna vid sidan av Drottning Silvia.
Det är en bok på gång, Den motvillige monarken Carl XVI Gustaf.
Klockan nio i morse släppte Jens Cavallin den bomben för mig och resten av klassen som uppenbarligen varit upptagna av annat än medierna på morgonen.
Vi diskuterade huruvida det är ok att skriva ditten och datten om kungahuset, att det om vissa saker inte skrivs något om, då det är tabu. Kungen har någon typ av makt trots att han egentligen inte bestämmer i Sverige utan är vårt lands ansikte utåt. Vår PR-Kung. En omänsklig man utan fel och brister?
Jag blir ganska illa till mods när jag läser om vad den här boken anklagar Kungen för. De tre författarnas källkritik verkar inte vara speciellt hård, men stämmer hälften av allt som står i boken är det för jäkla illa rent ut sagt. Eftersom Kungen som sagt är vårt lands ansikte utåt ger inte dessa skandaler någon positiv bild för Sverige. Nej det smutskastar vårt land. Jag känner mig sviken på ett märkligt sätt. Var han bara en sketen gammal snuskgubbe?
Å andra sidan är han också en människa precis som du och jag. En människa som gör både rätt och fel. Ett partydjur som hängde på svartklubb som ung. Jag själv har aldrig besökt någon svartklubb, men samtidigt ser jag inte det som en omöjlighet att jag skulle råka göra det någon gång. Förresten. Det är inte straffbart att besöka en svartklubb. Vad jag förstår är det bara arrangören eller ägaren till klubben som kan straffas. Därmed har ju inte Kung Carl XVI egentligen gjort något fel. Inte när det kommer till svensk lagstiftning i alla fall.
När det gäller strippor och älskarinnor bryter inte Kungen heller mot någon lag, utan det är hans familj som han skadar. Inte allmänheten. Visst faktumet att Kungens lön bekostas med våra skattepengar. Dock får vi väl hoppas att han i så fall betalade $12 000 till strippan och strippklubben i Atlanta med sin egen förmögenhet.
Vid det kungliga bröllopet i juni tidigare i år läste jag dessutom att varje svensk lägger hela 5 kronor till kungafamiljen varje år. Ändå klagar folk på att det är så dyrt med monarki. Jag skulle vilja kalla det rätt billig reklam faktiskt. Vet inte folk vad 30 sekunder reklamfilm kostar på TV4 en fredagkväll vid åtta-tiden?!
Visst, jag hoppas inte att min femma gick till en strippa, utan till något annat bra som gjorde nytta för fler än vår Kung. Jag säger inte heller att det är fel att granska kungafamiljen, men vissa saker gör kanske mer skada än nytta att rapportera om? Ifall Drottning Silvia inte hade en aning om strippan eller älskarinnan, om det nu ens är sant, tycker i alla fall jag att det är otroligt elakt och känslokallt av författarna att ge henne denna käftsmäll i ansiktet med en bok. Allt för att allmänheten ska gotta sig och för att sen tjäna pengar på det.
Vidrigt och ja elakt.
Kan man ibland inte låta sagan få vara just en saga med ett lyckligt slut? Jag tror att det behövs i vår annars ganska dystra värld.
På grund av feber blev jag sängliggande under den första föreläsningen av dom två föreläsningarna med Jens Cavallin i medier, struktur och makt. Jag har fått anteckningar av en snäll klasskompis och efter att ha studerat dom bestämt mig för att slå ihop båda föreläsningarna och skriva ett inlägg.
I Sverige antas journalistiken vara objektiv och att journalistens främsta uppgift verkligen är att söka sanningen. Men vad händer när en hemsk sanning hittas hos företaget som äger tidningen eller TV-kanalen som journalisten jobbar på? Får journalisten då helt plötsligt inte berätta sin story för allmänheten? Tystas han eller hon ner? Eller står ägaren där med uppgiven blick och säger att ja det är klart du ska berätta för allmänheten vilken fifflande skit jag är?
Nej jag tror inte det. Jens Cavalli pratade på föreläsningen om liberalism och dom två olika dogmerna. Att ägandet betyder något och att marknaden råder. Vilket menas att det man äger sköter man om.
Min uppfattning är att äger man något vill man inte heller att det ska tas ifrån en. Så om journalisten på ens tidning grävt fram ett gammalt lik i ens garderob gör man nog ganska mycket för att journalisten ska skippa storyn eller i alla fall mildra omständigheterna så mycket det går. Det hade varit konstigt om det inte var så. Ett medieföretag som en tidning är som vilket företag som helst. Någon satsar pengar och förväntar sig avkastning för det. Så jag förstår att ägaren av företaget vill att dom anställda jobbar för företagets goda rykte och strävar mot samma mål.
Cavallin pratade på föreläsningen om Bonnier som bland annat äger TV4, Dagens nyheter och en hel del andra företag. Ett exempel som Cavallin tog upp var när en journalist på DN skrev om tvivelaktiga affärer som servetttillverkaren Duni (som Bonnier också ägde) sysslade med. Journalisten fick sparken efter det och man kan ju spekulera i varför.
Doyle (2002) beskriver den ökande oron i samhället över koncentrerat ägarskap för beslutsfattare inom media. Som jag sa innan förstår jag att man som ägare inte vill att något av ens företag ska få dålig publicitet, men det läskiga är precis när det blir som i exemplet ovan. När ett företag äger så otroligt mycket och då främst flera medieföretag. En ägare för alla medieföretag innebär att den ägaren i princip kan bestämma över vad som skrivs och censurera det han eller hon inte vill ska nå allmänheten.
Det känns som att vi svenskar alltid är så stolta över vår yttrandefrihet och tryckfrihet att vi inte läser mellan raderna. Medierna är nog inte så objektiva som vi vill tro. Cavallin underströk på föreläsningen att Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen bara gäller åt ett håll. En ansvarig utgivare kan neka eller godkänna en publicering. Men om det är nåt som den ansvarige utgivaren har godkänt för publicering kan ändå ägaren gå in och stoppa det.
Jag börjar fundera över om det genom lagstiftning skulle kunna gå att hindra ägaren att lägga sig i medieföretagen, främja objektiviteten och granskningen, och på så vis öka den politiska mångfalden. Men då visar det sig att Italien är det land som har världens mest detaljerade lagstiftning när det kommer till just politisk mångfald. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Sveriges medierapportering ser kanske snart ut som Italiens. Jonas Bonnier blir Sveriges svar på Silvio Berlusconi. Framtiden ser verkligen ljus ut.
Doyle, G. (2002). Understanding media economics. London: Sage.
Hur är egentligen en europé? En av de första slidsen Elisabeth Idermark visade på föreläsningen var en ironisk bild med fördomar hur de olika européerna är. Svenskarna är tydligen oflexibla (aldrig hört förut faktiskt), holländarna har tråkig humor, fransmännen äter baguetter och så vidare.
Jag känner mig inte som en europé. Kan man ens säga så? Blanda ihop alla till en sörja och säga att vi är på ett visst sätt? Jo globaliseringen gör att gränser suddas ut, men jag tycker ändå att det är stor skillnad på hur en svensk är gentemot hur en spanjor är. Skulle jag kunna identifiera mig med fler länder än Sverige skulle jag säga att vi i Norden är på ett visst sätt. Fast efter min tid i Norge inser jag att inte ens vi uppe i Norden trots allt inte är speciellt lika.
Visst vi har samma skräp på TV som norrmännen, men matkulturen och arbetsmoralen är fruktansvärt olik. För att inte tala om skillnaden när jag bodde i England. Artighetsfrasernas och kostymernas land. Alla har kostym och alla ber nästan om ursäkt för sin existens. Både Sverige och Norge har kanske grejer att ta efter där. Samtidigt tror jag att både Norge och England har en del att lära av Sverige och möjligtvis kan vi lära av Norge. Kanske äta mer Omega-3?
Foto Matilda Stenholm
Idermark beskrev EU-mötena hon var med och anordnade under Sveriges ordförandeskap i EU för ett år sen. Bland annat hade Regeringen givit ut en lista med sju principer för att sätta en svensk prägel på mötena:
Beskriver dessa sju punkter hur svenskar är? Ja definitivt! Landet lagom som vill vara generösa, men inte överdriva och smeta på som fransmännen hade gjort under sitt ordförandeskap. Jantelagen som spökar?
Allt ska fungera praktiskt och alla ska få vara med. Vi vill visa upp hur duktiga vi är, men utan att skryta. I Sverige tänker man dessutom på miljön därför fick alla deltagare åka buss till och från mötena, istället för i separata bilar. Men vadå? Bussen skapar gemenskap!
Som jag skrev innan gör ju globaliseringen att gränserna suddas ut och det är även nåt som EU i största grad också är med och bidrar till. Kanske kommer det en dag när jag känner mig som en europé och tycker att vi är likadana. Men samtidigt är det charmigt med alla länders olika små egenheter. En sammansvetsad identitet är inget jag tycker man ska tvinga och stressa fram. Det kommer förmodligen ske tids nog, och varför inte låta det ske i sin egen takt?
Vill inte låta bitter men jag tycker att hela grejen med genus och feminism känns uttjatat och urvattnat. Jag upplever det som väldigt trendigt av företag att prata om hur dom jobbar med genus och mångfald. Sen att följa upp det verkar vara en annan femma. Men måste det verkligen vara helt jämställt med 50% män och 50% kvinnor på en arbetsplats? Måste en viss procent komma från en annan etnisk bakgrund och måste en viss procent ha en annan sexuell läggning?
Jag säger inte att jämställdhetsarbete är kasst, utan självklart är det viktigt med en mångfald. Framför allt tror jag att arbetet på så vis blir bättre och att man presterar högre. Men jag tycker det är fel att kvotera in folk bara för att det ska vara en jämn fördelning. Den med bäst kvalifikationer som passar bäst för uppgiften borde få jobbet! Sen om det är två personer, t ex en man och en kvinna, med samma kvalifikationer och arbetsplatsen har väldigt få män FINE anställ mannen då. Men om kvinnan har bättre kvalifikationer tycker inte jag att det är rätt att låta henne gå miste om jobbet bara för att hon är kvinna och vice versa.
En kompis till mig berättade att Sveriges Radio jobbar jättemycket för en bred mångfald. Jättefint, men jag hoppas att dom inte stirrar sig blinda på vad människor har för kön eller andra demografiska egenskaper.
På föreläsningen pratade Britt-Marie Ringfjord om Butlers teorier om att könsrollen är något vi gör och inte något vi är. En tanke jag tror mycket på. Könsrollen man uppträder i, hur man är som kille eller tjej formas från att man är liten. Hur man blir uppfostrad och hur kulturen ser ut. Arbete med genus på förskolor tror jag därför är något man bör satsa på om man vill jobba för jämställdhet i samhället. Redan på dagis lär man sig att flickor ska sitta tysta och vara söta medan pojkar får stoja, synas och höras "Dom är ju bara pojkar". Men det är bara flickorna som får gråta. Killarna ska inte visa sig sårbara utan vara tuffa.
Dock vet jag genom min mamma som är förskolelärare att man redan idag arbetar mycket med genus för att sudda ut dessa könsroller och göra oss till individer där man får vara den man är oavsett hur man kissar.
Detsamma gäller inom medierna. Jag tycker att det bara blir fjantigt när man i TV helt plötsligt började ha med kvinnliga "expertkommentatorer" vid fotbollsmästerskap som t ex VM bara för att det ska vara en tjej med. Jag vet inte hur många gånger jag suttit och irriterat mig på den där blonda tjejen som inte säger något vettigt utan upprepar dom manliga kommentatorernas kommentarer bara för att ha nåt att säga. Det känns orättvist och förlöjligande av oss tjejer. Om det bara är killar som är duktiga expertkommentatorer inom fotbollsvärlden,
kör på dom då!
Jag upplever det genom att ha diskuterat med Ringfjord och även kollat runt på nätet som att mycket genusforskning inom TV sker genom att studera olika karaktärer i TV-serier och program som riktar sig till oss vuxna. Curran m.fl. (2005) styrker detta och påpekar att forskningen kring studier av kvinnor och feminism inom medievärlden har en väldigt smal fokusering genom att ha enskilda kvinnor som studieobjekt. Författarna anser att det kan vara intressant och spännande, men att det nästan är omöjligt att säga något meningsfullt om skillnaderna och ansluta forskningen till ett bredare feministisk perspektiv.
Genom att t ex studera karaktären Bree i serien Desperate housewives ger det oss bara en bild av hur just hon framställs, men inte hur alla kvinnor i TV framställs.
Över huvudtaget tror jag att även inom TV bör fokus tas från vuxna och istället koncentreras på barnen. Jag vet inte om detta stämmer, men jag upplever det som att barnprogrammen bara blir värre och värre om man jämför när jag var liten. Det är tydligt vilka barnprogram som riktar sig till killar och vilka som riktar sig till tjejer. Sist jag var hemhemma tittade min syster och en kompis på nån sån Disneyserie (typ Jonas Brothers?) på Nickelodeon där killarna och tjejerna skulle tävla mot varandra i att tvätta bilar. Det slutade med att killarna klädde ut sig till tjejer och porrigt tvättade bilarna i bikini åmande med massor av skum för att vinna tävlingen.
Det här tittade alltså en 11-åring och en 6-åring på. Vad ger det för signaler? Vilka könsroller är det som framställs? Detsamma gäller t ex Barbie och ännu värre Bratz som inte fanns när jag var liten. Min syster fick på sitt barnkalas när hon fyllde 6 år en Bratzdocka som hade stringtrosor och var mer sminkad än fjortisarna man ser ute på stan. Vad säger en förälder vars 6-åriga flicka frågar om hon inte kan få likadana trosor som sin docka? Bratz finns även som TV-serie och på film så är det nånstans man bör arbeta med genus och jämställdhet så är det just bland barnprogrammen.
Nu undrar jag bara en sak: "Who's the hottest princess here?!"
Här är bara en av många Bratzreklamer som ligger på Youtube
Curran, J. Gurevitch, M. (2005). Mass Media and Society. 4:e uppl. Hoddler Arnold
Den här föreläsningen missade jag på grund av en sen långt tillbaka inbokad resa, men jag har tagit del av anteckningar från två snälla klasskompisar så det ska nog bli ett inlägg trots allt.
Det är ingen nyhet längre att tekniken gått väldigt mycket framåt dom senaste åren och jag har pratat tidigare här i bloggen om hur sättet att kommunicera har flyttat från att man pratar med varandra i verkligheten till att nu främst ske genom tekniska hjälpmedel så som mobilen och datorn.
"Internet is the use of the passive voice.
Nobody did anything, apparently, it just happened"
(McChesney sid. 130, 2001)
Anneli Ekelin beskrev på föreläsningen att E-deltagande är när publiken är med och deltar. Exempel på detta är Facebook, Youtube och MySpace. Tack vare
E-deltagande och våra sociala medier har jag kontakt med jättemycket människor som jag annars inte skulle hört ett knyst från. Vi har främst Facebook att tacka för det. Nu vet jag var min klasskompis från högstadiet håller till, att den klasskompisen från gymnasiet har fått barn och jag har fortfarande kontakt med några engelska kompisar som jag mötte på Teneriffa för sju år sen.
YouTube, Blogg.se, Facebook och Bilddagboken
är sociala medier jag använder mig av.
Mediekonvergens betyder att medierna smälter samman. Hvitfelt m.fl. (2005) beskriver att konvergens inte ska ses som ett tillstånd, att en ny typ av medier växer fram till en färdig form, utan som en process av förändring där det varken finns en början eller ett slut. Globaliseringen har gjort att konvergens uppstått bland medieföretagen och på marknaden och förändrat ägandet och kontrollen över distributionen. Både i Sverige och internationellt. Författarna menar att konkurrensen därmed har hårdnat genom nya TV-kanaler och att TV växer in i Internet. Det är fler människor som vill vara med och slåss om vinsten. Dessutom finns det mer att vinna.
Genom konvergensen kan många fler ge sig in i leken. Vem som helst kan egentligen producera Webb-TV och vem som helst kan framföra sin åsikter genom t ex en blogg. Det är idag lättare än nånsin att göra sin röst hörd och organisationer kan lättare få ut sitt budskap till rätt målgrupp. Så länge dom bara använder de sociala medierna på rätt sätt. Jag har sett mängder av företag (nämner inga namn) där det är tydligt att det är äldre människor som sitter i toppen och kommit på den briljanta idén att dom såklart också måste finnas på Facebook! Sen gör dom sin fanpage, försöker värva medlemmar och skickar efter det ut långa omständigt skrivna meddelanden till sina fans som inte går ut på nåt, vilket resulterar att man tröttnar och börjar avsky företaget och bannlyser det från sin Facebook.
Några som däremot har lyckats i sociala medier är alla storbloggare som Blondinbella och Kenza! Den 19-åriga tjejen Kenza har tack vare sin blogg lyckats bli den i Sverige med mest inflytande när det kommer till mode. Dom kläder hon visar upp i bloggen säljer slut i affärerna. Dessutom har hon en klädkollektion hos Jofama, en smyckesserie på Guldfynd, en skokollektion hos Wildflower, en modellkarriär, en webb-TV-show, ett skivkontrakt och hon tjänar 200 000 kr i månaden (!) på bara bloggen.
Företag gör allt för att synas med henne så hon får hem mängder av produkter som företagen vill att hon ska skriva om. Produktplacering har blivit en marknadsföringsmetod som otroligt många företag satsar på idag. Det är en relativt billig och mycket effektiv metod. Så länge bloggaren gör produktplaceringen så naturlig som möjligt är det svårt att förstå att det är reklam det rör sig om. Visst säger marknadsföringslagen att reklam måste framgå tydligt, men hur ska man egentligen kunna veta ifall det är produktplacering det rör sig om eller genuint produktengagemang?
Som Kenza t ex älskar Converse och nämner ofta Converse i bloggen, men vad jag förstår efter att i våras bland annat intervjuat Roland Karlsson som är VD för Blogg Esse AB är det produktengagemang från Kenzas sida. Converse får på så vis massa "gratis-reklam" bara för att Kenza råkar älska deras skor.
Så för att bli framgångsrik och snuskigt rik gäller det alltså att använda de sociala medierna på rätt sätt och starta en blogg som blir otroligt välbesökt. CHECK!
Hvitfelt, H. Nygren, G. (2005) På väg mot medievärlden 2020. Lund:Studentlitteratur.
McChesney, R W. (2001). Rich Media, Poor Democracy: Communication. Politics in Dubious Times. New York: The New Press.
