"Prata om en människa hela dagen, men nämn aldrig namnet" - Finskt ordspråk
I början av den här bloggen var jag inne på lite etik och hur gränserna har flyttats. Vad som idag är ok att visas i TV. En till gräns som jag i allra högsta grad upplever ha flyttats är namnpubliceringen av misstänkta brottslingar i pressen!
Här i Landet lagom har pressen tidigare varit väldigt försiktig med namnpublicering. Jag minns hur chockad jag blev när jag bodde i London där pressen publicerade profilbilder från Facebook på människor som var mördade och misstänktes för olika brott. Det jag framför allt kommer att tänka på är mordet på den engelska studenten Meredith Kercher, som skedde den 1 november 2007 i Italien. Tidigt blev hennes rumskompis Amanda Knox en av de misstänkta och tidigt hängde tidningarna ut henne med bild och namn. Detta var något som jag inte upplevt förut och inte var van vid. Tänk om tjejen var oskyldig? I så fall är ju hela hennes liv förstört! Och tänk hela hennes familj. Senare blev hon dock dömd för mordet tillsammans med de andra misstänkta, vilket kanske rättfärdigade namnpubliceringen? Jag vet inte…
I Sverige står det fint skrivet:
”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”
(Sid. 8, Spelregler för press TV, radio, 2007)
Men hur var det i det ganska aktuella fallet med ”Den nya lasermannen” i Malmö? Det finns ännu ingen dömd för dessa skjutningar, men det finns en man som är misstänkt och häktad. Hur var det med namnpubliceringen där? Den 38-årige mannen greps den 7 november 2010 och redan två dagar senare publicerade Expressen både namn och bild. Är det vidare etiskt?
Nej jag tycker inte att det är ok trots att mannen är på sannolika skäl misstänkt vilket är den starkare av de två graderna. Han är inte dömd för något och i lagens mening oskyldig. Om han sen i en rättegång inte alls har begått brottet har ju i allra högsta grad Expressen skadat den 38-årige mannen för all framtid. Han kommer förmodligen aldrig någonsin få ett jobb igen. Visst det tillhör allmänintresse att veta att någon är på sannolika skäl misstänkt och häktad för ett brott av denna karaktär, men det är väl inte allmänintresse att veta vem som är gripen och häktad? Vad han heter? Det är snarare vad Lina Isaksson uttryckte på föreläsningen ”Allmänt intresse”. Att folk är nyfikna, att folk VILL veta, men det är inget allmänintresse.
Vidare i de etiska spelreglerna står det:
”Om inte namn anges, undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat som gör en identifiering möjlig.”
(Sid. 8, Spelregler för press TV, radio, 2007)
HOPPSAN Expressen! Där föll ni hårt en gång till. En till tidning som jag också tycker betedde sig oetiskt i detta fall var den ”fina och trovärdiga” tidningen Dagens Nyheter. De har aldrig namnpublicerat den misstänkte 38-åringen, men i en artikel från den 9 november 2010 som tyvärr numera är raderad från deras nätupplaga skrev Dagens Nyheter om hur den misstänkte 38-åringen är uthängd på nätsajter.
Ingenstans i artikeln nämns namnet på den misstänkte, men det beskrivs var informationen kan hittas. Något som jag tycker är i stort sett lika oetiskt som att skriva ut hela namnet! Dessutom beskriver Dagens Nyheter i den övriga rapporteringen om fallet den misstänktes ålder och utseende, att han är ”ensam, tystlåten och mager”, något som också strider mot de pressetiska spelreglerna.
Dagen efter sin artikel om hur den misstänkte är uthängd på nätsajter, den 10 november 2010 publicerade Dagens Nyheter en artikel om hur polisen får stöd i sin kritik mot de medier som namn- och bildpublicerat den 38-årige misstänkte mördaren. Visst Dagens Nyheter publicerade själva inte namn eller bild på en misstänkte, men de berättade hur läsarna skulle gå tillväga att hitta informationen. Är det någon mer än jag som tycker att det stinker dubbelmoral?!
Pressetiken i Sverige börjar mer och mer likna pressetiken i England,
och jag gillar det inte!
Skyldig eller inte. Den misstänktes och hans familj får det inte lätt när det finns såna här människor ute på stan...
Spelregler för press, tv, radio. (2007). 16:e uppl. Stockholm: Pressens samarbetsnämnd
Jag tror att tidningarna ser lite mellan fingrarna på dessa regler då och då. Speciellt när det gäller smaskiga nyheter som gör att lösnummerförsäljningen kan öka.
Jag tycker de pressetiska reglerna överhuvudtaget verkar vara i upplösningstillstånd. Det känns som ett klockrent exempel på när regelverk inte hänger med den teknologiska utvecklingen, och jag undrar om vi inte i och med internets intåg helt enkelt får förlita oss på våra lagar. Och det är kanske med all rätt. Om saker och ting finns och blir stort på internet finns det ju ett intresse för det, och det kanske väger tyngre?
