I början av den här bloggen var jag inne på lite etik och hur gränserna har flyttats. Vad som idag är ok att visas i TV. En till gräns som jag i allra högsta grad upplever ha flyttats är namnpubliceringen av misstänkta brottslingar i pressen!
Här i Landet lagom har pressen tidigare varit väldigt försiktig med namnpublicering. Jag minns hur chockad jag blev när jag bodde i London där pressen publicerade profilbilder från Facebook på människor som var mördade och misstänktes för olika brott. Det jag framför allt kommer att tänka på är mordet på den engelska studenten Meredith Kercher, som skedde den 1 november 2007 i Italien. Tidigt blev hennes rumskompis Amanda Knox en av de misstänkta och tidigt hängde tidningarna ut henne med bild och namn. Detta var något som jag inte upplevt förut och inte var van vid. Tänk om tjejen var oskyldig? I så fall är ju hela hennes liv förstört! Och tänk hela hennes familj. Senare blev hon dock dömd för mordet tillsammans med de andra misstänkta, vilket kanske rättfärdigade namnpubliceringen? Jag vet inte…
I Sverige står det fint skrivet:
”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”
(Sid. 8, Spelregler för press TV, radio, 2007)
Men hur var det i det ganska aktuella fallet med ”Den nya lasermannen” i Malmö? Det finns ännu ingen dömd för dessa skjutningar, men det finns en man som är misstänkt och häktad. Hur var det med namnpubliceringen där? Den 38-årige mannen greps den 7 november 2010 och redan två dagar senare publicerade Expressen både namn och bild. Är det vidare etiskt?
Nej jag tycker inte att det är ok trots att mannen är på sannolika skäl misstänkt vilket är den starkare av de två graderna. Han är inte dömd för något och i lagens mening oskyldig. Om han sen i en rättegång inte alls har begått brottet har ju i allra högsta grad Expressen skadat den 38-årige mannen för all framtid. Han kommer förmodligen aldrig någonsin få ett jobb igen. Visst det tillhör allmänintresse att veta att någon är på sannolika skäl misstänkt och häktad för ett brott av denna karaktär, men det är väl inte allmänintresse att veta vem som är gripen och häktad? Vad han heter? Det är snarare vad Lina Isaksson uttryckte på föreläsningen ”Allmänt intresse”. Att folk är nyfikna, att folk VILL veta, men det är inget allmänintresse.
Vidare i de etiska spelreglerna står det:
”Om inte namn anges, undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat som gör en identifiering möjlig.”
(Sid. 8, Spelregler för press TV, radio, 2007)
HOPPSAN Expressen! Där föll ni hårt en gång till. En till tidning som jag också tycker betedde sig oetiskt i detta fall var den ”fina och trovärdiga” tidningen Dagens Nyheter. De har aldrig namnpublicerat den misstänkte 38-åringen, men i en artikel från den 9 november 2010 som tyvärr numera är raderad från deras nätupplaga skrev Dagens Nyheter om hur den misstänkte 38-åringen är uthängd på nätsajter.
Ingenstans i artikeln nämns namnet på den misstänkte, men det beskrivs var informationen kan hittas. Något som jag tycker är i stort sett lika oetiskt som att skriva ut hela namnet! Dessutom beskriver Dagens Nyheter i den övriga rapporteringen om fallet den misstänktes ålder och utseende, att han är ”ensam, tystlåten och mager”, något som också strider mot de pressetiska spelreglerna.
Dagen efter sin artikel om hur den misstänkte är uthängd på nätsajter, den 10 november 2010 publicerade Dagens Nyheter en artikel om hur polisen får stöd i sin kritik mot de medier som namn- och bildpublicerat den 38-årige misstänkte mördaren. Visst Dagens Nyheter publicerade själva inte namn eller bild på en misstänkte, men de berättade hur läsarna skulle gå tillväga att hitta informationen. Är det någon mer än jag som tycker att det stinker dubbelmoral?!
Pressetiken i Sverige börjar mer och mer likna pressetiken i England,
och jag gillar det inte!
Skyldig eller inte. Den misstänktes och hans familj får det inte lätt när det finns såna här människor ute på stan...
Spelregler för press, tv, radio. (2007). 16:e uppl. Stockholm: Pressens samarbetsnämnd
På något sätt har jag fått uppfattningen av att många medieföretag idag till stor del består av människor som saknar akademisk utbildning. De har gått livets hårda skola som min fasters man uttryckte det. Han jobbar på en liten tidning här i Kalmar där tydligen de flesta saknar utbildning. Detsamma gällde Björn Glansk som föreläste för oss.
Han är någon som gått livets hårda skola och numera äger en tidning. Harleyfantasternas tidning BigTwin. Jag tror att de flesta nån gång har drömt om att ha en egen tidning. Under en stor del av min barndom ville jag bli journalist och knåpade ofta ihop små tidningar tillsammans med min kompis Emelie. Idag skulle jag inte vilja ha en egen tidning. Varken med eller utan utbildning (jag säger dock inte att jag aldrig kan ändra den åsikten). Jag skulle bli för stressad och oroa mig för mycket. Som Björn Glansk sa så har han i stort sett aldrig semester. Det finns alltid saker att göra.
Därav anledningen till att jag inte känner för att ha ett eget företag överhuvudtaget. Jag vill vara anställd. Kalla det feghet eller kalla det trygghet. I framtiden kanske jag ändrar mig när jag har studerat ett gäng år i livets hårda skola. För som det är nu har jag i stort sett bara min utbildning att stå på. Visst jag kan vända burgare på donken och jag vet hur man rekordsnabbt packar ihop ett gäng Big Mac menyer åt en sexbarnsfamilj. Dessutom har jag koll på vilka barnvagnar som är bäst, jag vet hur man underhåller 15 barn samtidigt, jag kan vaxa dina ben så att dom blir helt släta och jag kan både sälja och skapa ett telefonabonnemang hos valfri operatör. Men kan jag driva ett eget företag och kan jag driva en tidning?!
Björn Glansk hävdade att han klarat sig utomordentligt utan akademisk utbildning, men att det inte varit möjligt utan sitt kontaktnätverk. Och ja genom alla kurser jag har läst de senaste 2,5 åren har jag fått höra att kontakter är A och O. Men hjälper inte en akademisk utbildning en att förstå hur man ska använda sitt kontaktnät och hur man ska gå tillväga?
För att slutligen svara på frågan jag ställde i rubriken. Om svaret skulle vara ja, att livets hårda skola faktiskt är tillräckligt, skulle mina tre år här i Kalmar kännas rätt meningslösa. Fast samtidigt bör utbildningen ge mig ett litet försprång jämfört med alla som struntar i allt vad högskolor och universitet heter. Jag borde få tillgång till de bästa genvägarna. Framför allt tror jag att jag får försprång i självförtroende. För även om jag tror att man lär sig bäst väl på plats när man är upp i det så ger en utbildning mer kött på benen. En stabil grund att stå på. Kombinationen av livets hårda skola och en utbildning bör vara det bästa! Men oavsett var jag hamnar i framtiden vill även jag ha en motorcykel att flyga omkring på.
Dock inte en Harley.
Detta är förmodligen den vanligaste frågan jag får när jag berättar vad det är jag studerar. Lika många gånger som jag fått frågan, lika många gånger har jag haft svårt att svara. Media Management? Vad blir jag? Vad är en media manager? Vad GÖR en media manager?!
Det känns både komiskt och lite pinsamt att först nu efter fem terminer och
142 995 kronor i studieskulder ha fått det helt klart för sig. Jag blir alltså den där reperatören som lagar den felande länken. På föreläsningen målade Örjan upp det något sånt här...
Örjan Petersson (2011)
Helt plötsligt blev min utbildning ganska enkel att förstå. Bilden ovan sammanfattar dessutom rätt precis vad det är jag faktiskt vill syssla med.
Efter Media Managementprogrammet kan man lite om mycket (eller snarare mycket om mycket). Vi kan se kopplingen och få delarna i ett medieföretag att arbeta tillsammans, parallellt, istället för emot varandra. Alla delar är viktiga, men kan inte fungera i ensamhet.
I helgen var jag hemhemma på Bästkusten där jag för ungefär hundrafemtionde gången fick frågan om "vad jag blir när jag blir stor". För första gången testade jag att förklara genom att beskriva bilden ovan och människorna runt middagsbordet förstod för ovanlighetens skull vad jag menade!
Jag slapp alla frågande blickar som jag brukar få när jag berättar att jag läser Mediekommunikation, företagsekonomi och medieproduktion och att jag sen vill jobba som informatör. Ett yrke som i stort sett alla jag träffar höjer på ögonbrynen åt och inte förstår vad det är. Att det ens finns ett jobb som kallas informatör. Lite skrattretande då det har funnits informatörer i Sverige sen 1950-talet. Jag tror att de flesta människor tar information och kommunikation så självklart att de inte tänker på att någon faktiskt ligger bakom meddelandet. Att det är någon som har skrivit texten, tagit bilden eller producerat reklamfilmen. Många förstår nog inte arbetet som ligger bakom kommunikationen som förmedlas.
Som jag beskrev möts jag alltid av höjda ögonbryn och frågande miner när jag försöker förklara vad jag ska bli när jag blir stor. Det brukar sluta med att jag ger upp och istället med ett stort leende säger att jag ska bli chef...och ha en tjänstebil. En mening jag la till även i lördags trots att jag faktiskt kunde förklara min framtida yrkesbana. Men man ska väl ha höga mål och ambitioner i livet?
Det har min mamma alltid sagt.
Ny kurs och nya blogginlägg. Heja Media Management!
Enjoy!
