"Who's the hottest princess here?!"
Vill inte låta bitter men jag tycker att hela grejen med genus och feminism känns uttjatat och urvattnat. Jag upplever det som väldigt trendigt av företag att prata om hur dom jobbar med genus och mångfald. Sen att följa upp det verkar vara en annan femma. Men måste det verkligen vara helt jämställt med 50% män och 50% kvinnor på en arbetsplats? Måste en viss procent komma från en annan etnisk bakgrund och måste en viss procent ha en annan sexuell läggning?
Curran, J. Gurevitch, M. (2005). Mass Media and Society. 4:e uppl. Hoddler Arnold
Jag säger inte att jämställdhetsarbete är kasst, utan självklart är det viktigt med en mångfald. Framför allt tror jag att arbetet på så vis blir bättre och att man presterar högre. Men jag tycker det är fel att kvotera in folk bara för att det ska vara en jämn fördelning. Den med bäst kvalifikationer som passar bäst för uppgiften borde få jobbet! Sen om det är två personer, t ex en man och en kvinna, med samma kvalifikationer och arbetsplatsen har väldigt få män FINE anställ mannen då. Men om kvinnan har bättre kvalifikationer tycker inte jag att det är rätt att låta henne gå miste om jobbet bara för att hon är kvinna och vice versa.
En kompis till mig berättade att Sveriges Radio jobbar jättemycket för en bred mångfald. Jättefint, men jag hoppas att dom inte stirrar sig blinda på vad människor har för kön eller andra demografiska egenskaper.
På föreläsningen pratade Britt-Marie Ringfjord om Butlers teorier om att könsrollen är något vi gör och inte något vi är. En tanke jag tror mycket på. Könsrollen man uppträder i, hur man är som kille eller tjej formas från att man är liten. Hur man blir uppfostrad och hur kulturen ser ut. Arbete med genus på förskolor tror jag därför är något man bör satsa på om man vill jobba för jämställdhet i samhället. Redan på dagis lär man sig att flickor ska sitta tysta och vara söta medan pojkar får stoja, synas och höras "Dom är ju bara pojkar". Men det är bara flickorna som får gråta. Killarna ska inte visa sig sårbara utan vara tuffa.
Dock vet jag genom min mamma som är förskolelärare att man redan idag arbetar mycket med genus för att sudda ut dessa könsroller och göra oss till individer där man får vara den man är oavsett hur man kissar.
Detsamma gäller inom medierna. Jag tycker att det bara blir fjantigt när man i TV helt plötsligt började ha med kvinnliga "expertkommentatorer" vid fotbollsmästerskap som t ex VM bara för att det ska vara en tjej med. Jag vet inte hur många gånger jag suttit och irriterat mig på den där blonda tjejen som inte säger något vettigt utan upprepar dom manliga kommentatorernas kommentarer bara för att ha nåt att säga. Det känns orättvist och förlöjligande av oss tjejer. Om det bara är killar som är duktiga expertkommentatorer inom fotbollsvärlden,
kör på dom då!
Jag upplever det genom att ha diskuterat med Ringfjord och även kollat runt på nätet som att mycket genusforskning inom TV sker genom att studera olika karaktärer i TV-serier och program som riktar sig till oss vuxna. Curran m.fl. (2005) styrker detta och påpekar att forskningen kring studier av kvinnor och feminism inom medievärlden har en väldigt smal fokusering genom att ha enskilda kvinnor som studieobjekt. Författarna anser att det kan vara intressant och spännande, men att det nästan är omöjligt att säga något meningsfullt om skillnaderna och ansluta forskningen till ett bredare feministisk perspektiv.
Genom att t ex studera karaktären Bree i serien Desperate housewives ger det oss bara en bild av hur just hon framställs, men inte hur alla kvinnor i TV framställs.
Över huvudtaget tror jag att även inom TV bör fokus tas från vuxna och istället koncentreras på barnen. Jag vet inte om detta stämmer, men jag upplever det som att barnprogrammen bara blir värre och värre om man jämför när jag var liten. Det är tydligt vilka barnprogram som riktar sig till killar och vilka som riktar sig till tjejer. Sist jag var hemhemma tittade min syster och en kompis på nån sån Disneyserie (typ Jonas Brothers?) på Nickelodeon där killarna och tjejerna skulle tävla mot varandra i att tvätta bilar. Det slutade med att killarna klädde ut sig till tjejer och porrigt tvättade bilarna i bikini åmande med massor av skum för att vinna tävlingen.
Det här tittade alltså en 11-åring och en 6-åring på. Vad ger det för signaler? Vilka könsroller är det som framställs? Detsamma gäller t ex Barbie och ännu värre Bratz som inte fanns när jag var liten. Min syster fick på sitt barnkalas när hon fyllde 6 år en Bratzdocka som hade stringtrosor och var mer sminkad än fjortisarna man ser ute på stan. Vad säger en förälder vars 6-åriga flicka frågar om hon inte kan få likadana trosor som sin docka? Bratz finns även som TV-serie och på film så är det nånstans man bör arbeta med genus och jämställdhet så är det just bland barnprogrammen.
Nu undrar jag bara en sak: "Who's the hottest princess here?!"
Här är bara en av många Bratzreklamer som ligger på Youtube
Curran, J. Gurevitch, M. (2005). Mass Media and Society. 4:e uppl. Hoddler Arnold
Jag <3 Sociala medier
Den här föreläsningen missade jag på grund av en sen långt tillbaka inbokad resa, men jag har tagit del av anteckningar från två snälla klasskompisar så det ska nog bli ett inlägg trots allt.
Det är ingen nyhet längre att tekniken gått väldigt mycket framåt dom senaste åren och jag har pratat tidigare här i bloggen om hur sättet att kommunicera har flyttat från att man pratar med varandra i verkligheten till att nu främst ske genom tekniska hjälpmedel så som mobilen och datorn.
"Internet is the use of the passive voice.
Nobody did anything, apparently, it just happened"
(McChesney sid. 130, 2001)
Anneli Ekelin beskrev på föreläsningen att E-deltagande är när publiken är med och deltar. Exempel på detta är Facebook, Youtube och MySpace. Tack vare
E-deltagande och våra sociala medier har jag kontakt med jättemycket människor som jag annars inte skulle hört ett knyst från. Vi har främst Facebook att tacka för det. Nu vet jag var min klasskompis från högstadiet håller till, att den klasskompisen från gymnasiet har fått barn och jag har fortfarande kontakt med några engelska kompisar som jag mötte på Teneriffa för sju år sen.
YouTube, Blogg.se, Facebook och Bilddagboken
är sociala medier jag använder mig av.
Mediekonvergens betyder att medierna smälter samman. Hvitfelt m.fl. (2005) beskriver att konvergens inte ska ses som ett tillstånd, att en ny typ av medier växer fram till en färdig form, utan som en process av förändring där det varken finns en början eller ett slut. Globaliseringen har gjort att konvergens uppstått bland medieföretagen och på marknaden och förändrat ägandet och kontrollen över distributionen. Både i Sverige och internationellt. Författarna menar att konkurrensen därmed har hårdnat genom nya TV-kanaler och att TV växer in i Internet. Det är fler människor som vill vara med och slåss om vinsten. Dessutom finns det mer att vinna.
Genom konvergensen kan många fler ge sig in i leken. Vem som helst kan egentligen producera Webb-TV och vem som helst kan framföra sin åsikter genom t ex en blogg. Det är idag lättare än nånsin att göra sin röst hörd och organisationer kan lättare få ut sitt budskap till rätt målgrupp. Så länge dom bara använder de sociala medierna på rätt sätt. Jag har sett mängder av företag (nämner inga namn) där det är tydligt att det är äldre människor som sitter i toppen och kommit på den briljanta idén att dom såklart också måste finnas på Facebook! Sen gör dom sin fanpage, försöker värva medlemmar och skickar efter det ut långa omständigt skrivna meddelanden till sina fans som inte går ut på nåt, vilket resulterar att man tröttnar och börjar avsky företaget och bannlyser det från sin Facebook.
Några som däremot har lyckats i sociala medier är alla storbloggare som Blondinbella och Kenza! Den 19-åriga tjejen Kenza har tack vare sin blogg lyckats bli den i Sverige med mest inflytande när det kommer till mode. Dom kläder hon visar upp i bloggen säljer slut i affärerna. Dessutom har hon en klädkollektion hos Jofama, en smyckesserie på Guldfynd, en skokollektion hos Wildflower, en modellkarriär, en webb-TV-show, ett skivkontrakt och hon tjänar 200 000 kr i månaden (!) på bara bloggen.
Företag gör allt för att synas med henne så hon får hem mängder av produkter som företagen vill att hon ska skriva om. Produktplacering har blivit en marknadsföringsmetod som otroligt många företag satsar på idag. Det är en relativt billig och mycket effektiv metod. Så länge bloggaren gör produktplaceringen så naturlig som möjligt är det svårt att förstå att det är reklam det rör sig om. Visst säger marknadsföringslagen att reklam måste framgå tydligt, men hur ska man egentligen kunna veta ifall det är produktplacering det rör sig om eller genuint produktengagemang?
Som Kenza t ex älskar Converse och nämner ofta Converse i bloggen, men vad jag förstår efter att i våras bland annat intervjuat Roland Karlsson som är VD för Blogg Esse AB är det produktengagemang från Kenzas sida. Converse får på så vis massa "gratis-reklam" bara för att Kenza råkar älska deras skor.
Så för att bli framgångsrik och snuskigt rik gäller det alltså att använda de sociala medierna på rätt sätt och starta en blogg som blir otroligt välbesökt. CHECK!
Hvitfelt, H. Nygren, G. (2005) På väg mot medievärlden 2020. Lund:Studentlitteratur.
McChesney, R W. (2001). Rich Media, Poor Democracy: Communication. Politics in Dubious Times. New York: The New Press.
I allmänhetens tjänst
Radiotjänst reklam från Youtube
Liksom Olof Hultén tycker jag att Public Service är jättebra. Ett innehåll som är tillgängligt för alla med en enhetlig avgift som har ett brett och varierat utbud av information, underhållning, sport, kultur och folkbildning.
Utbudet är brett och varierat. När det kommer till TV lyckas SVT tillgodose nästan hela Sveriges befolkning förutom en skara som jag tycker att dom missar. Ungdomarna, eller till och med kanske ska säga dom unga människorna som befinner sig nånstans mellan 12 och 30 år. Det är inte speciellt ofta som jag slår på SVT när jag sitter i soffan en kväll framför TVn. Jag brukar i och för sig titta på Vem vet mest? som går på tvåan kl 19 på vardagarna. Fast det kallar mina kompisar mig pensionär för. Jag tittar även på SVT när det är Melodifestivalen och vid valet tittade jag på ett par debatter. Någon gång emellanåt går det kanske också nån film som jag kikar på. Det är inte det att jag inte har nåt att titta på om kvällarna, för jo det har jag! Det går massa program på alla kommersiella kanaler. Dock är hälften skräp som jag tittar på och skäms.
Jag menar inte att SVT ska börja sända skräpserier a'la Kungarna av Tylösand och Bartenderskolan, men dom borde sätta sig ner och fundera ut något som tilltalar oss unga människor och kan konkurrera med skräpet på dom kommersiella kanalerna. Vad har SVT att förlora?!
Enligt Hadenius m.fl. (2008) var sändningstiden på SVT 187 timmar per vecka vilket borde ha ökat ganska mycket sen dess då SVT lägger ut sina program i 30 dagar på Internet. Alltså kan SVT inte skylla på att det inte finns tillräckligt många timmar till att sända program som passar unga människor. Av 187 timmar borde dom unga människorna i alla fall få en tredjedel vilket betyder 62,3 timmar i veckan med program som är riktade till oss unga människor.
Inser inte SVT snart att dom borde rikta sig mer till landets unga människor kommer dom förmodligen om inte allt för länge försvinna. Den äldre skaran som tittar på SVT idag kommer ju att dö så småningom och vi den yngre generationen som växer upp känner ingen lojalitet gentemot SVT så kanalerna kommer stå utan tittare jämt förutom när det är Melodifestivalen och vart fjärde år när det är val på gång. Sorry!
En till grej som arbetar mot SVTs existens är den otäcka mottagaravgiften! En enhetlig avgift för alla låter toppen tills man tittar på räkningen som en gång i kvartalet dimper ner i brevlådan. 519 kr är en förmögenhet för en student som lever på lånade pengar. Det är 2076 kr om året som till stor del går till kanaler som man knappt tittar på. Dessutom betalar man 99 kr i månaden för dom kommersiella kanalerna som i alla fall jag upplever mig få ut mycket mer av.
1188 kr om året för 17 kanaler jämfört med 2076 kr om året för tre kanaler
(och ja Sveriges Radio också). Det känns inte speciellt rimligt.
Hadenius m.fl. (2008) förklarar att den höga kostnaden bottnar i kanalklyvningen år 1969 (!) då man anställde mer personal för att producera program in-house. På längre sikt gjorde den expansionen att de fasta kostnaderna ökade alltför mycket. Från 1980 till 2005 har personalen minskat igen med 25 % vilket ändå inte verkar ha hjälpt. Vidare beskriver författarna att det som kostar alltmer pengar för SVT är alla stora sportevenemang som OS och liknande då det är fler kanaler idag som är med och konkurrerar om att få sända evenemangen och på så vis pressar upp priserna.
Jag tror att SVT och Radiotjänst måste tänka om. Dom måste följa med i utvecklingen. Ett förslag vore att lägga in mottagaravgiften i skatten, och göra nån speciallag så att inte politikerna kan gå in och bestämma över det som sänds genom hur mycket pengar som ska tilldelas Public Service. Annars får man väl göra som Hultén berättade hur grekerna löst det hela genom att lägga in mottagaravgiften i elräkningen. Oavsett hur man gör slipper man på så vis smitare som inte betalar. Jag minns kalabaliken som utbröt när Radiotjänst gjorde razzia i studentkorridoren jag bodde i förut.
Public Service, i allmänhetens tjänst...Men för sjutton, lyssna på allmänheten då! Jag vet ingen som är nöjd över hur systemet funkar idag.
Hadenius, S. Weibull, L. Wadbring, I (2008). Massmedier Press, radio och TV i den digitala tidsåldern. 9:e uppl. Falun:Ekerlids.
Informationsfrihet, bara en frihet?
I förgående inlägg nämnde jag öppenhet som en av fördelarna till att jobba som Informatör inom offentlig förvaltning. Öppenheten står då för offentlighetsprincipen som är något vi bör vara stolta över i Sverige. Eva Jönsson underströk detta ett par gånger under föreläsningen. Sverige är i princip ensamt med att handlingar i första hand är offentliga och i andra hand sekretessbelagda. Tvärtemot andra länder. En allmän offentlig handling ska ges ut omedelbart, på plats när den begärs. Detta så länge den är förvarad och inkommen samt förvarad och upprättad. Arbetsmaterial lämnas inte ut, utan måste vara expedierade, slutbehandlade eller justerade. Det kan diskuteras huruvida många myndighetspersoner som känner till reglerna till fullo och följer reglerna runt om i landet, men det är inte det jag har tänkt fokusera på.
Olsson, A R. (2003). Yttrandefrihet och tryckfrihet: Handbok för journalister. 6:e uppl. Lund:Studentlitteratur.
Olsson (2003) beskriver att i Sverige har man inte bara rätt att säga det man vill utan man ska också ha tillgång till väsentlig information.
Visst det är jättebra och otroligt användbart för t ex journalister som vill gräva efter information till en bra story. Men att vem som helst anonymt kan besöka myndigheten och begära ut en handling och på direkten få den är både häftigt, samtidigt som det är skrämmande. Jag sitter här och funderar över alla galningar som kan dra nytta av detta. Vill man en organisation/förening eller en privatperson något illa är detta en smart väg att gå utan att ta alltför stora risker att bli upptäckt.
Då tänker du som läser, men känsliga handlingar är väl sekretessbelagda? Jönsson pratade en hel del på föreläsningen om att sekretess inte är den sekretess vi tror att det är, utan att det går att få ut mycket mer uppgifter än man kan tro. I varje enskilt fall när någon begär ut en handling görs en sekretessbedömning och i största mån det går ska myndigheten lämna ändå ut handlingen genom att t ex "maska" bort namn och delar som kan skada den enskilda individen. Men om man är anonym så kanske man känner till en del av uppgifterna, som gör att "maskning" trots allt inte skyddar individen. Det vet ju inte personalen på myndigheten. Sen riskerar beslutet av utlämnandet av handlingen bli olika ifall man möts av olika myndighetspersoner i och med att handlingen sekretessbedöms i varje enskilt fall.
Trots riskerna och nackdelarna med offentlighetsprincipen håller jag med Eva Jönsson om att det är något vi svenskar ska vara mycket stolta över. Hur skulle vi annars kunna kontrollera vad myndigheterna pysslar med? Det är ändå för oss dom jobbar, med våra pengar.
Olsson, A R. (2003). Yttrandefrihet och tryckfrihet: Handbok för journalister. 6:e uppl. Lund:Studentlitteratur.
Vad ska jag bli när jag blir stor?
När jag började Media Management för lite mer än två år sen visste jag inte riktigt vad jag ville bli. Jag visste att jag i framtiden ville jobba med event och mässor, med marknadsföring och människor. Sen ville jag gärna inom jobbet även få användning för min kunskap och mitt stora intresse för fotografering. Detta hade jag kommit fram till genom mina tre gymnasieår på Ljud & Bildskolan i Varberg där mitt intresse för mediekommunikation väcktes, samt min passion för foto. Jag var dessutom med och höll i informationsträffar och marknadsförde skolan vid just mässor till niondeklassare i Varbergs kommun.
När jag tog studenten flydde jag till grannlandet i väst där jag knegade på lagret för den stora Internetbutiken Komplett.no. Mitt i allt plockande av beställningar erbjöds jag och mina goda vän Ida möjligheten att följa med på Hardware-LAN och marknadsföra företaget genom diverse tävlingar till dom ca 2000 besökarna. Jag hade dessutom uppgiften att dokumentera hela veckan med Canons senaste kamerautrustningen som jag fick låna från företaget. Behöver jag nämna att jag trivdes som fisken i vattnet? Företagets marknadsföringschef var också med och jag pratade en del med honom om hur jag skulle gå till väga för det här var något jag ville jobba med!
Efter Norge stack jag till London och sög på karamellen lite samtidigt som jag hade fullt upp med barnpassning, shopping och dricka öl på mysiga pubar. När våren 2008 kom bestämde jag mig för att söka till Högskolan i Kalmar och gå tillbaka till skolbänken för att så småningom förverkliga mitt drömjobb.
Under kursen Strategisk kommunikation hörde jag ordet informatör första gången. Äntligen fick jag ett namn på mitt drömjobb! Att jobba som informatör var ju precis vad jag ville syssla med.
Dock tänkte jag bara på privata företag vilket gjorde att jag kände mig helt tagen på sängen när Sara Svensson höll sin föreläsning om att arbeta som offentlig informatör. Visst arbetsuppgifterna är detsamma på ett privat- och ett offentligt företag. Svensson beskrev att informatören är en länk mellan organisationen och olika målgrupper som ska sprida information, men också bevaka omvärlden så att organisationen kan reagera på de förändringar som sker. Hon sammanfattade det som att man ska vända på saker till organisationens fördel.
Skillnaderna hon tog upp gentemot privata företag var först och främst öppenheten som en offentlig organisation har i och med Offentlighetsprincipen. Samt att hon därmed också har meddelarfrihet och får "läcka" till pressen ifall det är något som är bedrövligt fel. Eftersom att en kommun är en stor organisation med otroligt många arbetsområden får man som informatör då också ett mer varierat arbete där man möter många människor. Detta var något som Svensson till viss del även såg som en nackdel då en bred verksamhet också ger många viljor där alla olika arbetsområden tycker att just deras område är viktigast. En till nackdel som Svensson beskrev var den tighta ekonomin som råder inom kommunen och främst på kommunikationsavdelningen. I slutändan väger fördelarna över nackdelarna enligt Svensson då hon har en möjlighet att ifrågasätta och arbetar för det allmäna bästa. För dig och mig.
När jag efter föreläsningen promenerade hemåt hade jag ett leende på läpparna. Jag kanske vill jobba som informatör på kommunen? Mycket trygghet, men med ett mycket varierat arbete. Lite som en spindel i sitt nät. Det tål att tänkas mer på.
Du får säga vad du vill eller?
"Yttrandefrihet är ingen buffé som man
kan plocka dom godaste sakerna ifrån.
Varje kompromiss är ett steg mot diktatur."
kan plocka dom godaste sakerna ifrån.
Varje kompromiss är ett steg mot diktatur."
- Okänd
När jag googlade på yttrandefrihet hittade jag citatet ovan vilket beskriver något väldigt sant. Genom att ha en grundlag för yttrandefrihet (och tryckfrihet) låter man människor komma till tals. Alla människor. Även människor med extrema åsikter som inte går i linje med ens egna.
Ska man ha ett land där yttrandefriheten råder får man köpa hela paketet och inte censurera det som strider mot ens egna åsikter. För hur hade det sett ut om bara vissa fick komma till tals? Dom människor med "rätt" åsikter. Vem bestämmer vad som är rätt att tycka? Var går gränsen? Skulle Fredrik Reinfeldt vara den som bestämde bara för att han är vår stadsminister? Eller kanske Kungen som i regel inte får tycka något offentligt?
Välkommen diktaturen! Känn dig som hemma!
Nej jag ser hellre att alla får komma till tals. Hur skulle vi annars kunna veta att dom som styr vårt land, med våra skattepengar, gör ett bra jobb? Utan yttrandefriheten skulle inte den granskande journalistiken vara möjlig.
På första föreläsningen om lagar beskrev Eva Jönsson 18 punkter när Yttrandefrihetsgrundlagen (och Tryckfrihetförordningen) inte gäller. Bland dessa punkter finns bland annat spioneri, hets mot folkgrupp, förtal och olaga hot. Detta innebär att man får säga nästan vad man vill. Så länge man inte bryter mot någon av dom 18 punkterna.
Det man bör ha i åtanke är att du får tycka och tänka vad du vill, trots att det bryter mot lagen, men du får inte göra det offentligt och publicera det. Tryckfrihetsförordningen gäller tryckt skrift (både ord och bild) som är utgiven, det vill säga spridd till allmänheten. Yttrandefrihetsgrundlagen gäller tekniska upptagningar, databaser, satellitsändningar som utgår från Sverige, samt radioprogram som riktar sig till allmänheten.
När något uttalande eller liknande blir anmält går det via Justitiekanslern och prövas i en jury. Där är mottot att "hellre fria än fälla" vilket var något som jag och Sanna verkligen märkte när vi arbetade med vårt case i den här kursen. Vi fick i uppgift att titta lite närmare på ett fall där Gudrun Schyman stämde tidningen Expressen för förtal.
Genom att läsa domen insåg vi att Expressen kunde säga inte bara lite utan väldigt mycket utan att dömas. Det Expressen hade gjort var en löpsedel med texten: Gudrun Schyman spelar in EROTISK FILM med sin EX-man följt av citatet "MAN SKA BLI KÅT". På framsidan av själva tidningen hade Expressen skrivit: Gudrun Schyman gör erotisk film: "Jag ställer upp på allt" och över själva artikeln fanns rubriken: "Jag ställer upp på ALLT" Gudrun Schyman med i EX-makens erotiska film.
Kruxet var att filmen inte var någon erotisk porrfilm. Utan en film med temat kärlek där Gudrun Schyman skulle medverka i ett par samtal om just kärlek. Det var inte heller Gudrun Schyman som hade sagt "MAN SKA BLI KÅT" vilket Expressen ansåg framgå tydligt på löpsedeln. Och citatet "Jag ställer upp på ALLT" hade Gudrun Schyman sagt i ett helt annat sammanhang än inom ämnet film.
Det här fallet gick genom alla tre rättsinstanser och till slut i Högsta Domstolen dömdes Expressen till förtal, men bara för själva löpsedeln då den enligt HD hade så stor geografisk spridning. Dessutom påpekade HD att många människor bara såg löpsedeln och sen inte köpte tidningen där den förklarande artikeln fanns.
Olsson (2007) beskriver att när man som journalist ska publicera något måste man för ta ställning till vad som är viktigast att skydda: Den rena sanningen eller människors personliga integritet. I Sverige har journalister som huvudregel att skydda den personliga integriteten. Olsson (2007) menar alltså att även om uppgifter är korrekta är inte vilken publicering som helst tillåten utan journalisten måste först överväga ifall personen kommer utsättas för andras missaktning vilket är kriteriet för förtal.
I fallet med Gudrun Schyman och Expressen är uppgifterna Expressen gått ut med inte ens sanna, eller i alla fall extremt förvridna och utsätter Gudrun Schyman för andras missaktning. Ändå fälls Expressen endast för löpsedeln så ja i Sverige friar man verkligen hellre än fäller.
Olsson, A R. (2003). Yttrandefrihet och tryckfrihet: Handbok för journalister. 6:e uppl. Lund:Studentlitteratur.
Vem är det som formar vårt samhälle?
Den första föreläsningen i kursen hade vi i måndags den 4 oktober på självaste kanelbullens dag med Sara Hamqvist som gav oss en bild på medier, panik och skandaler. Jag har ända sen i måndags funderat mycket över vad jag ska skriva. Vilka delar som jag tycker är mer värda att ta upp och belysa. För jag kan ju omöjligt ta upp allt då i alla fall jag anser att ett blogginlägg inte bör vara lika långt som en roman.
Hadenius, S. Weibull, L. Wadbring, I (2008). Massmedier Press, radio och TV i den digitala tidsåldern. 9:e uppl. Falun:Ekerlids.
I natt drömde jag om det här blogginlägget och när jag vaknade visste jag precis vad jag skulle skriva. Men som det är med drömmar är det svårt att återge dom i detalj, jag ska dock göra mitt bästa.
- Vi lever i ett mediesamhälle då vi tar del av samhället genom medierna.
En mening som Hamqvist yttrade under föreläsningen som jag gått och funderat på hela veckan. Det är sant. Jag tror däremot inte att människor själva inser hur beroende vi är av medierna. Att det är medierna som formar och faktiskt bestämmer hur vårt samhälle ska se ut.
Hamqvist diskuterade också vad mediesamhället gjort med vårat tid och rum. Idag behöver vi inte prata med folk ansikte mot ansikte utan en stor del (kanske den mesta?) av kommunikationen sker via telefon, SMS, Facebook, bloggar, mail och liknande. Vill man någon något är det mer självklart att man textar ett SMS än att man cyklar bort, ringer på dörren och träffas.
Jag känner igen mig och komiskt nog kommer jag på mig själv med att sitta här och skriva detta blogginlägg samtidigt som jag pratar med min kusin Johanna på MSN som befinner sig i andra änden av världen, närmare bestämt i Australien. Inte nog med att jag pratar med henne är jag inloggad på min Facebook där jag kommenterar bilder och statusuppdateringar titt som tätt när min hjärna behöver fundera lite extra över vilka ord som ska formuleras i just det här inlägget. Just nu är jag social. Men jag träffar ingen på riktigt. Jag sitter här framför min något slitna laptop iklädd prickig morgonrock fast det är lunchtid och tycker att jag i högsta grad pratar med människor.
Notera att jag kallar det prata och inte chatta. Trots att det kanske egentligen heter chatta. Att kommunicera genom datorn har utvecklat sig till att bli något självklart och jag upplever det lite som att prata i telefon fast genom att använda fingrarna istället för munnen. Chatta är ett ord som känns gammalt och endast används av övre medelåldern vars Internethäng inte uppgår till mer än fem timmar i veckan (?!)
Som Hamqvist uttryckte det så sker handling på avstånd. Exempelvis har jag bara en enda gång sen jag började min utbildning för två år sen köpt kurslitteratur i en fysisk bokhandel. Alla andra gånger har jag gjort det över nätet. Billigare och enklare på nåt vis. Det är närmare till OKQ8 att hämta ut paketet än vad det är till Akademibokhandeln inne i stan som dessutom är dyrare och har begränsade öppettider.
Hadenius m.fl. (2008) beskriver att medierna jag beskrivit ovan inte bygger på tiden utan består av ett kontinuerligt flöde. Dom nya medierna bygger alltså inte på att samla ihop information som sen presenteras för publiken. Nej den nya tekniken är omvänd och uppdateras ständigt samtidigt som att konsumenterna har möjlighet att bestämma över vad man vill ha. Ett exempel på detta är "On demand" där man kan sätta samman sin egen meny när man tittar på TV eller när som helst gå in på TV3 Play och titta på det senaste avsnittet av Svenska Hollywoodfruar.
Medierna anpassar sig efter den enskilda individen samtidigt som medierna formar vad individen vill ha. Nu vet jag knappt vad jag pratar om och jag inser att det här i alla fall blev en halv roman. På återseende!
Hadenius, S. Weibull, L. Wadbring, I (2008). Massmedier Press, radio och TV i den digitala tidsåldern. 9:e uppl. Falun:Ekerlids.
"Vi måste se till att skärpa oss mellan 19 och 20 för då sänds programmet!" Linda Rosing
Den första tanken som slår mig när det kommer till medier och samhälle är hur gränsen för vad som är ok eller inte har flyttats. Jag behöver inte tänka speciellt långt tillbaka för att se en ganska markant skillnad. Vi kan ta våra älskade och hatade dokusåpor som exempel. Jag minns när Big brother gjorde intåg i våra liv för ganska precis tio år sen. Jag tittade själv inte på första säsongen, men jag minns rubrikerna. Det var skandaler hit och dit. Deltagarna festade sönder sig själva och man fick se dom göra allt.
År 2003, under den tredje säsongen blev rubrikerna ännu större då Linda Rosing hade sex framför kamerorna. Sverige var i chock. Att ha sex i TV var en gränsöverträdelse och något man i Sverige inte sett tidigare. Därmed flyttades just den gränsen och idag sju år senare känner i alla fall jag att vi har sett det mesta i "sex-väg" på TV med fler dokusåpor som till exempel Paradise hotel och nu i höst även Kungarna av Tylösand.
Genom en kompis har jag fått reda på hur ett av uttagningsmomenten till just Kungarna av Tylösand gick till. Dom potentiella deltagarna låstes in i ett rum med kopiösa mängder alkohol och dom som betedde sig galnast och konstigast plockades ut till programmet.
I detta program som utspelar sig i Halmstad är allt tillåtet och då menar jag allt. Alkoholen flödar och kanal 5 låter oss tittare få se deltagarna göra big business på toaletten. Och i jacuzzin på altanen har människor haft sex, kissat, spytt och diverse andra saker. Till och med jag som är rätt härdad när det kommer till skandaltv och som är stammisläsare på skvallerbloggen Gossips finner detta program för magstarkt. Hittills har jag lyckats ta mig igenom två halva avsnitt innan jag varit tvungen att byta kanal. Det jag dock funderar över är en tanke som skrämmer mig. Vad får vi se nästa höst? Och om sju år. Var befinner sig gränsen då? Finns det ens någon gräns?
Den officiella trailern till programmet såg ut så här...
Från Youtube
Hej och välkommen
Det här är en blogg som kommer handla om två saker. Medier och samhälle. Hur ser relationen ut dom emellan? Vad är det för lagar som gäller och är dom optimala? Huruvida är det medierna som formar vårt samhälle?
Igår började jag en kurs på Linnéuniversitetet i ämnet och det här är min workbook med mina reflektioner och tankar. Trevlig läsning!
xxx Sofia
Alla bilder på bloggen är mina egna om inget annat anges.
