Snipp snapp snut
Nu var det roliga slut. Klockan är alldeles för mycket. Jag skulle kunna formulera om meningar och ändra på design i många timmar till, men det vore inte hälsosamt.
Detta har varit en rolig kurs och jag har tyckt om den här formen av examination. Ett spännande och nytt sätt. Det känns som att vi hade tillräckligt med salstentor under förra året på Ekonomihögskolan.
Har jag verkligen lärt mig något på att blogga om mina reflektioner efter föreläsningarna? Det är en fråga många ställt till mig med höjda ögonbryn efter att jag berättat om kursen och hur vi examineras. Svaret på den frågan är enkelt: JA! Det känns som att jag lärt mig mycket mer djupgående av att först lyssna och anteckna på föreläsningarna, sen läsa mina anteckningar och reflektera över vad som dyker upp i huvudet, läsa i böckerna och till sist försöka skriva ner allt med egna ord i den här bloggen. Inlärningen blev verkligen en process.
Det enda negativa jag kan komma på är att en del böcker var väldigt svårlästa och kändes lite gamla. I förberedandekursen till B-uppsatsen i våras fick vi inpräntat att man aldrig ska använda sig av böcker som är äldre än fem år. Jag tycker att det känns som en bra tumregel när det kommer till val av kurslitteratur.
Nu ska jag borsta tänderna och krama min kudde.
Hoppas du får en intressant läsning!
xxx
Sofia Holmström, Media Management 08
Kalmar den 5 november kl.01.33
Vad vore väl en bal på slottet?
En mening jag hört Disneys Askungen säga fler gånger än mina händer har fingrar. Jag har alltid tyckt att det är lite speciellt med kungligheter. Något spännande och lite magiskt.
Detta inlägg blev en liten bonus till föreläsningen jag skrev om i förra inlägget då jag på grund av dagens nyhetsrapportering fastnade med tankarna bland just kungligheter och skriverierna kring dom. Var jag än tittar ser jag rubriker där vår Kung Carl XVI Gustaf anklagas för att bland annat ha hängt på svartklubbar, besökt strippklubbar och haft en älskarinna vid sidan av Drottning Silvia.
Det är en bok på gång, Den motvillige monarken Carl XVI Gustaf.
Klockan nio i morse släppte Jens Cavallin den bomben för mig och resten av klassen som uppenbarligen varit upptagna av annat än medierna på morgonen.
Vi diskuterade huruvida det är ok att skriva ditten och datten om kungahuset, att det om vissa saker inte skrivs något om, då det är tabu. Kungen har någon typ av makt trots att han egentligen inte bestämmer i Sverige utan är vårt lands ansikte utåt. Vår PR-Kung. En omänsklig man utan fel och brister?
Jag blir ganska illa till mods när jag läser om vad den här boken anklagar Kungen för. De tre författarnas källkritik verkar inte vara speciellt hård, men stämmer hälften av allt som står i boken är det för jäkla illa rent ut sagt. Eftersom Kungen som sagt är vårt lands ansikte utåt ger inte dessa skandaler någon positiv bild för Sverige. Nej det smutskastar vårt land. Jag känner mig sviken på ett märkligt sätt. Var han bara en sketen gammal snuskgubbe?
Å andra sidan är han också en människa precis som du och jag. En människa som gör både rätt och fel. Ett partydjur som hängde på svartklubb som ung. Jag själv har aldrig besökt någon svartklubb, men samtidigt ser jag inte det som en omöjlighet att jag skulle råka göra det någon gång. Förresten. Det är inte straffbart att besöka en svartklubb. Vad jag förstår är det bara arrangören eller ägaren till klubben som kan straffas. Därmed har ju inte Kung Carl XVI egentligen gjort något fel. Inte när det kommer till svensk lagstiftning i alla fall.
När det gäller strippor och älskarinnor bryter inte Kungen heller mot någon lag, utan det är hans familj som han skadar. Inte allmänheten. Visst faktumet att Kungens lön bekostas med våra skattepengar. Dock får vi väl hoppas att han i så fall betalade $12 000 till strippan och strippklubben i Atlanta med sin egen förmögenhet.
Vid det kungliga bröllopet i juni tidigare i år läste jag dessutom att varje svensk lägger hela 5 kronor till kungafamiljen varje år. Ändå klagar folk på att det är så dyrt med monarki. Jag skulle vilja kalla det rätt billig reklam faktiskt. Vet inte folk vad 30 sekunder reklamfilm kostar på TV4 en fredagkväll vid åtta-tiden?!
Visst, jag hoppas inte att min femma gick till en strippa, utan till något annat bra som gjorde nytta för fler än vår Kung. Jag säger inte heller att det är fel att granska kungafamiljen, men vissa saker gör kanske mer skada än nytta att rapportera om? Ifall Drottning Silvia inte hade en aning om strippan eller älskarinnan, om det nu ens är sant, tycker i alla fall jag att det är otroligt elakt och känslokallt av författarna att ge henne denna käftsmäll i ansiktet med en bok. Allt för att allmänheten ska gotta sig och för att sen tjäna pengar på det.
Vidrigt och ja elakt.
Kan man ibland inte låta sagan få vara just en saga med ett lyckligt slut? Jag tror att det behövs i vår annars ganska dystra värld.
Makten i och över medierna
På grund av feber blev jag sängliggande under den första föreläsningen av dom två föreläsningarna med Jens Cavallin i medier, struktur och makt. Jag har fått anteckningar av en snäll klasskompis och efter att ha studerat dom bestämt mig för att slå ihop båda föreläsningarna och skriva ett inlägg.
I Sverige antas journalistiken vara objektiv och att journalistens främsta uppgift verkligen är att söka sanningen. Men vad händer när en hemsk sanning hittas hos företaget som äger tidningen eller TV-kanalen som journalisten jobbar på? Får journalisten då helt plötsligt inte berätta sin story för allmänheten? Tystas han eller hon ner? Eller står ägaren där med uppgiven blick och säger att ja det är klart du ska berätta för allmänheten vilken fifflande skit jag är?
Nej jag tror inte det. Jens Cavalli pratade på föreläsningen om liberalism och dom två olika dogmerna. Att ägandet betyder något och att marknaden råder. Vilket menas att det man äger sköter man om.
Min uppfattning är att äger man något vill man inte heller att det ska tas ifrån en. Så om journalisten på ens tidning grävt fram ett gammalt lik i ens garderob gör man nog ganska mycket för att journalisten ska skippa storyn eller i alla fall mildra omständigheterna så mycket det går. Det hade varit konstigt om det inte var så. Ett medieföretag som en tidning är som vilket företag som helst. Någon satsar pengar och förväntar sig avkastning för det. Så jag förstår att ägaren av företaget vill att dom anställda jobbar för företagets goda rykte och strävar mot samma mål.
Cavallin pratade på föreläsningen om Bonnier som bland annat äger TV4, Dagens nyheter och en hel del andra företag. Ett exempel som Cavallin tog upp var när en journalist på DN skrev om tvivelaktiga affärer som servetttillverkaren Duni (som Bonnier också ägde) sysslade med. Journalisten fick sparken efter det och man kan ju spekulera i varför.
Doyle (2002) beskriver den ökande oron i samhället över koncentrerat ägarskap för beslutsfattare inom media. Som jag sa innan förstår jag att man som ägare inte vill att något av ens företag ska få dålig publicitet, men det läskiga är precis när det blir som i exemplet ovan. När ett företag äger så otroligt mycket och då främst flera medieföretag. En ägare för alla medieföretag innebär att den ägaren i princip kan bestämma över vad som skrivs och censurera det han eller hon inte vill ska nå allmänheten.
Det känns som att vi svenskar alltid är så stolta över vår yttrandefrihet och tryckfrihet att vi inte läser mellan raderna. Medierna är nog inte så objektiva som vi vill tro. Cavallin underströk på föreläsningen att Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen bara gäller åt ett håll. En ansvarig utgivare kan neka eller godkänna en publicering. Men om det är nåt som den ansvarige utgivaren har godkänt för publicering kan ändå ägaren gå in och stoppa det.
Jag börjar fundera över om det genom lagstiftning skulle kunna gå att hindra ägaren att lägga sig i medieföretagen, främja objektiviteten och granskningen, och på så vis öka den politiska mångfalden. Men då visar det sig att Italien är det land som har världens mest detaljerade lagstiftning när det kommer till just politisk mångfald. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Sveriges medierapportering ser kanske snart ut som Italiens. Jonas Bonnier blir Sveriges svar på Silvio Berlusconi. Framtiden ser verkligen ljus ut.
Doyle, G. (2002). Understanding media economics. London: Sage.
"Oflexibel som en svensk"
Hur är egentligen en europé? En av de första slidsen Elisabeth Idermark visade på föreläsningen var en ironisk bild med fördomar hur de olika européerna är. Svenskarna är tydligen oflexibla (aldrig hört förut faktiskt), holländarna har tråkig humor, fransmännen äter baguetter och så vidare.
Jag känner mig inte som en europé. Kan man ens säga så? Blanda ihop alla till en sörja och säga att vi är på ett visst sätt? Jo globaliseringen gör att gränser suddas ut, men jag tycker ändå att det är stor skillnad på hur en svensk är gentemot hur en spanjor är. Skulle jag kunna identifiera mig med fler länder än Sverige skulle jag säga att vi i Norden är på ett visst sätt. Fast efter min tid i Norge inser jag att inte ens vi uppe i Norden trots allt inte är speciellt lika.
Visst vi har samma skräp på TV som norrmännen, men matkulturen och arbetsmoralen är fruktansvärt olik. För att inte tala om skillnaden när jag bodde i England. Artighetsfrasernas och kostymernas land. Alla har kostym och alla ber nästan om ursäkt för sin existens. Både Sverige och Norge har kanske grejer att ta efter där. Samtidigt tror jag att både Norge och England har en del att lära av Sverige och möjligtvis kan vi lära av Norge. Kanske äta mer Omega-3?
Foto Matilda Stenholm
Idermark beskrev EU-mötena hon var med och anordnade under Sveriges ordförandeskap i EU för ett år sen. Bland annat hade Regeringen givit ut en lista med sju principer för att sätta en svensk prägel på mötena:
- God funktionalitet
- Gästfrihet utan överdåd
- Miljö- och klimathänsyn
- Jämställdhet
- Tillgänglighet (Handikappanpassat, matallergier etc.)
- Öppenhet under säkra former
- Visa upp svenskt kunnande
Beskriver dessa sju punkter hur svenskar är? Ja definitivt! Landet lagom som vill vara generösa, men inte överdriva och smeta på som fransmännen hade gjort under sitt ordförandeskap. Jantelagen som spökar?
Allt ska fungera praktiskt och alla ska få vara med. Vi vill visa upp hur duktiga vi är, men utan att skryta. I Sverige tänker man dessutom på miljön därför fick alla deltagare åka buss till och från mötena, istället för i separata bilar. Men vadå? Bussen skapar gemenskap!
Som jag skrev innan gör ju globaliseringen att gränserna suddas ut och det är även nåt som EU i största grad också är med och bidrar till. Kanske kommer det en dag när jag känner mig som en europé och tycker att vi är likadana. Men samtidigt är det charmigt med alla länders olika små egenheter. En sammansvetsad identitet är inget jag tycker man ska tvinga och stressa fram. Det kommer förmodligen ske tids nog, och varför inte låta det ske i sin egen takt?
