I Sverige antas journalistiken vara objektiv och att journalistens främsta uppgift verkligen är att söka sanningen. Men vad händer när en hemsk sanning hittas hos företaget som äger tidningen eller TV-kanalen som journalisten jobbar på? Får journalisten då helt plötsligt inte berätta sin story för allmänheten? Tystas han eller hon ner? Eller står ägaren där med uppgiven blick och säger att ja det är klart du ska berätta för allmänheten vilken fifflande skit jag är?

Nej jag tror inte det. Jens Cavalli pratade på föreläsningen om liberalism och dom två olika dogmerna. Att ägandet betyder något och att marknaden råder. Vilket menas att det man äger sköter man om.

Min uppfattning är att äger man något vill man inte heller att det ska tas ifrån en. Så om journalisten på ens tidning grävt fram ett gammalt lik i ens garderob gör man nog ganska mycket för att journalisten ska skippa storyn eller i alla fall mildra omständigheterna så mycket det går. Det hade varit konstigt om det inte var så. Ett medieföretag som en tidning är som vilket företag som helst. Någon satsar pengar och förväntar sig avkastning för det. Så jag förstår att ägaren av företaget vill att dom anställda jobbar för företagets goda rykte och strävar mot samma mål.

Cavallin pratade på föreläsningen om Bonnier som bland annat äger TV4, Dagens nyheter och en hel del andra företag. Ett exempel som Cavallin tog upp var när en journalist på DN skrev om tvivelaktiga affärer som servetttillverkaren Duni (som Bonnier också ägde) sysslade med. Journalisten fick sparken efter det och man kan ju spekulera i varför.

Doyle (2002) beskriver den ökande oron i samhället över koncentrerat ägarskap för beslutsfattare inom media. Som jag sa innan förstår jag att man som ägare inte vill att något av ens företag ska få dålig publicitet, men det läskiga är precis när det blir som i exemplet ovan. När ett företag äger så otroligt mycket och då främst flera medieföretag. En ägare för alla medieföretag innebär att den ägaren i princip kan bestämma över vad som skrivs och censurera det han eller hon inte vill ska nå allmänheten.

Det känns som att vi svenskar alltid är så stolta över vår yttrandefrihet och tryckfrihet att vi inte läser mellan raderna. Medierna är nog inte så objektiva som vi vill tro. Cavallin underströk på föreläsningen att Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen bara gäller åt ett håll. En ansvarig utgivare kan neka eller godkänna en publicering. Men om det är nåt som den ansvarige utgivaren har godkänt för publicering kan ändå ägaren gå in och stoppa det.

Jag börjar fundera över om det genom lagstiftning skulle kunna gå att hindra ägaren att lägga sig i medieföretagen, främja objektiviteten och granskningen, och på så vis öka den politiska mångfalden. Men då visar det sig att Italien är det land som har världens mest detaljerade lagstiftning när det kommer till just politisk mångfald. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Sveriges medierapportering ser kanske snart ut som Italiens. Jonas Bonnier blir Sveriges svar på Silvio Berlusconi. Framtiden ser verkligen ljus ut.

---

Doyle, G. (2002). Understanding media economics. London: Sage.