Sist när jag skrev ett sånt här "Hej-Då-inlägg" återupplivades bloggen ett par kurser senare. Vem det, det kanske händer igen? Kanske inte i någon kurs, för så många kurser är det inte kvar för MEM08. Skrämmande att tre år går så fort. Men men. Nu ska jag inte sitta här och bli sentimental. Nej jag tackar för den här kursen. Hoppas du får en fin läsning. Nu ska jag korrekturläsa min vetenskapliga artikel en sista gång innan det är dags att krama kudden och förbereda hjärnan för ny kurs. På återseende! Adios.
Management of Electronic Media av Alan B. Albarran
Alla goda ting eller tre? Eller? Varför avsluta nåt som börjat så bra? Det jag syftar på är val av ämne på inlägg om den tredje och sista boken. Överraskande nog blir det de styrkor som påverkar marknaden inom medieföretag. Hurra! Spännande?
Albarran (2010) beskriver den såkallade nätverksekonomin jag tagit upp i tidigare inlägg. Allianser där företag går samman för att sänka kostnaderna i produktionen av medieprodukter. Detta är något som de flesta av våra föreläsare talat om, och något som jag tror kommer bli ännu vanligare än vad det redan är idag.
Men jag vill höja ett litet varningens finger! Visst det är kalasbra att till exempel dela utrikeskorrespondenter mellan tidningar som finns i olika länder så som Danmark, Norge och Sverige. Det sänker kostnaden och äventyrar inte trovärdigheten, men om flera tidningar i samma land skulle dela samma utrikeskorrespondent. Vad händer då med trovärdigheten? Blir det verkligen objektivt och flera sidor som hörs?
När det kommer till TV-program tänker jag i liknande banor. Visst jag förstår att Ge-Kås har betalat mycket till Kanal 5 för programmet Ullared. Det är för mig ett ganska harmlöst program, men om man tar det tänket till nya nivåer. Att kunna köpa sig programtid i TV? Att allt är till salu blir i så fall verkligen bokstavligt talat. Vill man titta på saker som BARA är reklam? Försvinner inte innehållet då? Till och med jag som älskar reklam blir lite äcklad av tanken. Eller går det göra ”sponsrade program” innehållsrikt och inte allt för uppenbart? Återigen säger jag: THANK GOD TO PUBLIC SERVICE!
Vidare tar även Albarran (2010) upp mitt älskade Brand Management. Att många företag ger sig in på nya marknader och istället ändrar fokus till att vara ETT VARUMÄRKE istället för bara en produkt. Detta sker både lokalt och globalt. Det företagen vill uppnå med detta är varumärkeslojalitet, något som jag tror det ligger mycket pengar och framgång i. Och som sagt något som jag tror vi kommer se mycket av i framtiden.
Albarran, Alan B. (2010). Management of electronic media. 4:e uppl. Boston, MA: Wadsworth
The Internet and the Mass Media, av Lucy Küng, Robert G Picard och Ruth Towse
Internets påverkan på medieteknologin, plattformar och innovationer är det jag tänkte djupdyka i det här inlägget. Känns bra att fortsätta i samma spår som mitt förra inlägg och faktiskt på hela bloggen. Som sagt är det teknologins utveckling inom mediebranschen som nog fascinerar mig mest för stunden. Here we go people!
Küng m.fl. (2010) hävdar att Internet förmodligen är den viktigaste källan till mediekonvergensen. Något jag verkligen håller med om. Det känns som att Internet gjorde både konvergensen och globaliseringen mycket lättare att genomföra! Internet har suddat ut gränser och flyttat oss närmare varandra. Genom att använda sig av Internet kan så många fler ”vara med i leken”. En domän kostar inte många kronor och tack vare pedagogiska program och gratisguider på nätet kan vem som helst bygga en snygg hemsida. Möjligheterna är oändliga om man jämför med tidigare då kostnaderna var högre och det krävdes mer kunskap.
Dessutom har Internet gjort det möjligt för massmedierna att få sin publik interaktiv. Precis som både Küng m.fl. (2010) och Sveriges Radio beskrev det så har våra massmedier gått från att vara envägskommunikation till att numera vara tvåvägskommunikation. Genom respons från sin "publik" kan de numera producera ännu bättre TV-program, radioprogram och skriva bättre artiklar. Problemet som jag ser med detta är att smalare ämnen som inte drar en lika stor målgrupp kommer i skymundan och tas bort. Att det bara blir skräp på TV a’la Kungarna av Tylösand och nu senast Big Brother som startade sin sjuttioelfte säsong igår . Thank God for Public Service! Säger jag bara… Vi vill väl inte bli helt hjärndöda?
Küng, Lucy, Picard, Robert G. & Towse, Ruth (red.) (2010). The internet and the mass media. 2:a uppl. Los Angeles: SAGE
Strategic Management in the Media – theory to practice, av Lucy Küng
Mediekonvergensen. Ordet på allas läppar.
Jag har valt att inrikta mig på det kapitlet då det dels är något som jag själv finner mycket intressant och precis som Küng (2010) skriver är den mest hypade debatten de senaste två årtiondena. Konvergens = Medierna smälter samman är något som vi media managementstudenter har fått inpräntat sen dag 1 på utbildningen. Nej TV är inte bara TV idag, men hur ser det egentligen ut?
Küng (2010) tar i kapitel fyra upp vad man under 90-talet trodde skulle hända och vad som egentligen hände. Jag upplever det fascinerande att man redan år 1997 förutsåg att datorn skulle bli ett stort kommunikationshjälpmedel. HALLÅ FACEBOOK! Och att telefonen skulle ta funktionaliteten som en dator. NEJ MEN TJENA IPHONE OCH HTC!
Vidare presenteras tre steg inom mediekonvergens. Något som jag inte riktigt förstår poängen med då det är konvergens som är på tapeten. Hur ska man kunna dela upp något som smält samman? Visst en uppdelning i steg gör det lättare att skilja på saker och förenklar som alla modeller gör. Men kan man verkligen dela på ”Internetdevices” som finns i steg 1, och på Facebook som ingår i steg 3? Utan en Internetuppkoppling går det inte använda Facebook, och vad är egentligen en Internetuppkoppling? Som jag varit inne på i tidigare inlägg är snart Internetuppkopplingen lika självklart som elektriciteten. Dock var inte detta alls ifrån självklart år 1999 när de olika stegen och dess typer av innehåll togs fram. Küng (2010) håller också med om att det är svårt att analyser de olika delarna i konvergensen var för sig, de måste ses tillsammans i ett sammanhang.
Globaliseringen är en stor del i den kraftigt ökande mediekonvergensen, hävdar Küng (2010). Och ja jag tycker att det låter rätt självklart! I och med globaliseringen ökar konkurrensen över gränserna vilket inte så överraskande snabbar upp tempot och gör konkurrensen mycket hårdare. Det går inte bara tävla mot konkurrenterna i lilla Sverige när det finns extremt duktiga företag i till exempel Asien. Lyssna bara på Fredrik Härén som i alla fall öppnade mina ögon lite i och med sitt omtalade tal på Kunskapens dag.
Avslutningsvis i kapitlet beskriver Küng (2010) att där konvergensen tydligast kommer framträda och förändra mest är i affärsmodeller och hur man använder sig av och ser på produkter. Ett klockrent exempel på detta är Politiken som börjat se sig som ett varumärke istället för en tidning och satsar stenhårt på mitt favoritämne, Brand Management! Jag har ju sagt det hela tiden under den här kursen, Brand Management is the shit!
Küng, Lucy (2010). Strategic management in the media: from theory to practice. 3:e uppl. Los Angeles: SAGE
När jag började mitt arbete med den vetenskapliga artikeln för nästan tre veckor sen trodde jag inte att utmaningen skulle vara att hitta vetenskapliga artiklar. Nej jag trodde att sökandet på LibHub skulle gå smidigt, men det visade sig allt annat än smidigt.
Jag vet inte hur många timmar jag satt framför min dator, och bokstavligen slet mitt hår. Orden jag sökte på hittade ingen relevans. När jag äntligen hittade en artikel som enligt rubrik och abstract verkade passa mitt val av ämne som handen i handsken visade den sig vara skriven på persiska. Och jo visst. Jag har en tatuering på persiska som betyder leende, och min 8-åriga halviranska kusin lärde mig en del persiska i somras. Men en artikel på fem sidor var nog lite överkurs.
Om några år skulle hon i och för sig kunna agera
tolk för mig. Synd att deadline är imorgon.
Så det jag främst kommit fram till är att vi studenter är i ett stort behov av en liten föreläsning i hur man söker efter vetenskapliga artiklar effektivt. Speciellt med tanke på den snart stundande C-uppsatsen. I någon av kurserna vi hade för Hertzman i höstas blev vi lovade en sådan föreläsning, men så ställde biblioteket in. Typiskt.Så snälla söta Örjan, vill du vara snäll och hjälpa oss med en ny sådan föreläsning? Jag tror att våra exjobb på så vis kommer bli hundra gånger bättre! Jag kan nästan lova det. Nästan.
Vem är du? Vem är jag? Levande charader genom en tidning
"Strategy is challenging because that enviroment is never static.
Rather like all complex systems it is in a constant state of flux."
(Küng,2010, s.128)
Tisdagen den 8 februari åkte MEM08 för första gången på studiebesök, skolutflykt, klassresa eller vad du nu vill kalla det? Målet var Köpenhamn och tidningen Politiken. Bussen avgick klockan 06.00 och stämningen gick nästan att ta på. Spända memare var bara förnamnet. Dels på grund av det kommande besöket på Danmarks förmodligen kändaste tidning, och dels på grund av stormen som äventyrade ifall bussen skulle komma över Öresundsbron eller inte. Över bron kom vi och in på Politiken traskade vi.
Vi hade blivit förvarnade innan att säkerheten skulle vara hög, men jag måste medge att jag blev lite chockad när vi slussades genom stora metallgrindar med taggar högst upp.
Väl inne på föreläsningen med Poul Melbye slogs jag av att Politiken verkade teknikmässigt vara lite före de andra medieföretagen vi haft föreläsningar med. Politiken kändes mer i framkant och som ett modernt medieföretag som insett och tagit tag i de tvungna förändringarna inom mediebranschen. De har verkligen satsat på Brand MGMT vilket är något jag tror stenhårt på! Att inte se sig som bara en tidning, utan se sig som ett varumärke! Ett varumärke du köper för att det visar vem du är, vilken identitet du har.
Jag upplever att Brand MGMT blir större inom alla branscher. Tidigare har det mest varit tydligt inom bilbranschen, men nu tycker jag att det syns mycket överallt. Ett exempel i just det här fallet är Politikens val av att använda sig av storformat. Jag hade inte köpt en tidning i storformat, men jag tillhör inte heller deras målgrupp, samtidigt tycker jag att det är lite charmigt och eget att de kör storformat.
Poul Melbye, Analyschef - POLITIKEN
Efter studiebesöket var jag inne på Seven Eleven och köpte en dricka. När jag kastade en blick mot tidningshyllan stack verkligen Politiken ut bland de andra tidningarna. Den syntes. Och ja det kanske funkar så småningom bland de yngre också? Kapferer (2008) hävdar att synliga attribut som design och kvalitet är viktigt att ha i åtanke. Att det stärker varumärkets identitet. Storformat känns lite retro och hur inne är det inte att handla vintage?! Fast då kanske de digitala utgåvorna av äldre tidningar som Poul Melbye beskrev funkar bättre. De är ju gamla på riktigt.
Vi får väl se när jag är över 25 år och kanske flyttat till Köpenhamn…
Kapferer, J-N. (2008) The new strategic brand management. 4:e uppl. London: Kogan Page Ltd.
Küng, Lucy (2010). Strategic management in the media: from theory to practice. 3:e uppl. Los Angeles: SAGE
The Swedish Radio has the second place on the toplist of most trustworthiness things in Sweden. But still they have to work hard to be a diversity organization. I don’t think that the equation is working very well. Because if you are one of the most trustful organizations I feel that you should be a fair organization by yourself, automatically. You should not even have to think about who you are employing, it should just be right.
But (a big BUT) I think that it’s great of the Swedish Radio to work with diversity and gender equality. You have start somewhere, don’t you?
And I believe that the Swedish Radio works like a kind of a role model to the Swedish people. Still they got4 000 000 listeners every day! That is nearly half of the whole Swedish population!
The Swedish Radio has since the last a year a project called “Diversity Reporter”. Anna Olofsson and Niklas Kaldner declared that they liked the project a lot. This because their reporter from Senegal got a different point view of things, and a different network. This makes the perspective much more wide. So YES!
I agree that the project with a “Diversity Reporter” is a good thing to start with. But I really hope that diversity and gender equality soon will work by itself. First we just have to stop the Swedish Democrats though =/
Att de tryckta dagstidningarna kommer dö är ingen hemlighet utan snarare ett faktum. Att det händer just i april år 2020 som Erik Wilberg förutspått är jag inte helt säker på, men det kommer inträffa vare sig tidningarna vill det eller inte. De föreläsare från tidningsbranschen som vi har mött verkar vara väldigt medvetna om problemet, men jag upplever att överlag vägrar många dagstidningar inse att sättet de jobbar på, och den produkt de levererar idag inte håller så länge till.
"We expect therefore, also that the way in which people relate to this new medium but also to existing media, might change because of their experiences with the Internet." (Küng m.fl., 2010, sid 89)
Men hur ska de göra då? På vilket sätt ska dagstidningarna hänga med i utvecklingen? Jag tror att det är bra att försöka ligga steget före och satsa på de yngre, för hur hemskt det än låter så dör gamlingarna så småningom. Jag skulle i alla fall inte satsa mina pengar på mjölk som går ut imorgon om jag kan välja en som går ut om tio dagar.
Ok då har vi kommit fram till att tidningarna ska satsa på de yngre. Kommer de yngre börja prenumerera på dagstidningar när de blir 35 år? Troligtvis, eller högst sannoligt INTE. Just nu prenumererar jag på Svenska Dagbladet, men det är enbart för att jag får den gratis i tre månader mot en enkätundersökning efteråt. Läser jag tidningen? Ja det gör jag, i alla fall varannan dag och ja jag tycker att det är mysigt att bläddra i tidningen när jag äter frukost. Men trots att jag har en dagstidning för stunden tillbringar jag ändå mer tid med att läsa tidningar på nätet. Där kan jag få fler synvinklar på samma sak och jag blir uppdaterad MYCKET snabbare om det händer nåt nytt. Kommer jag börja prenumerera på någon dagstidning sen? Nej det tror jag inte. Inte om dagstidningen ser ut som den gör idag.
Liksom Erik Wilberg tror jag att dagstidningarna måste göra något nytt. Något mer drastiskt. De kan inte börja ta betalt för nätupplagan i den form som den är idag (med undantag Aftonbladet PLUS, som faktiskt funkar). Utan de måste erbjuda något mer. Ett mervärde. Något som gör att du och jag vill betala det där extra för att vi får så mycket mer! Ganska logiskt egentligen.
Aftonbladet PLUS har ett slags mervärde, men det går göra så mycket mer. Visst tidningarna kan erbjuda en mer djupgående artikel (fast hur långa artiklar orkar man läsa på nätet?), men de kan också erbjuda webb-TV från platsen med rörliga bilder och ljud. De kanske till och med kan erbjuda Live-bilder från platsen där nyheten inträffat? Vad vet jag? Jag tror att ett smart drag för en dagstidning är att samarbeta med andra företag som som redan är etablerade hos en yngre målgrupp och inleda ett samarbete med detta företag och skapa något ihop. Erik Wilberg kallade detta nätverksekonomi och är något som flitigt används inom flygbranschen. Ford m.fl. (2005) förklarar att företag har mycket att vinna på i relationer med andra företag. De kan genom "activity links" knyta ihop sina aktiviteter som till exempel Ryan air har gjort att de flyger över resenären till London och National Express kör resenären vidare med buss till ett hotell som också är knutet i en relation. Alla tre företag tar hjälp av varandra och jobbar jämsides för att få så många resenärer som möjligt.
Detta är ett tänk som tidningsbranshen bör skaffa sig. Hur som helst MÅSTE de hitta på nåt mer och journalistik idag och ännu mer i framtiden handlar inte om att bara skriftligen kunna förmedla något. Utan journalisten måste kunna använda fler kanaler och vara multikompetent! Något som talar gott för journalisterna som utbildas här i Kalmar. Puuuuh pustar jag ut. Jag kanske inte behöver försörja Herr Qvist livet ut.
Två blivande lyxlirare?
Mulitjournalist VS Informatör
Ford, D. Gadde, L-E. Håkansson, H, Snehota I. (2006). Business Marketing Course: Managing In Complex Networks. 2:a uppl. Chichester: John Wiley And Sons Ltd.
Küng, Lucy, Picard, Robert G. & Towse, Ruth (red.) (2010). The internet and the mass media. 2:a uppl. Los Angeles: SAGE
En dag kanske jag sitter där. Förmodligen gör ett flertal av mina klasskompisar i alla fall det. I en chefsposition. Hur ska man då vara? Hur är en bra chef? Vad gör en till en bra ledare?
Gunilla Sax uttryckte att man är lite socialt isolerad för att man är chef. Att folk inte vågar bli kompis med en bara för att man har positionen som ledare. Hon poängterade dock att det är viktigt att inte göra sig ensam, utan faktiskt våga ta hjälp och finnas överallt, ta del i det vardagliga arbetet.
Detta är något som jag tror definitivt är sant, men samtidigt beror det nog på hur man är som person. Vilken typ av chef man är. Jag tror inte att det är bra att bli "för bra kompis" med sina medarbetare då man då nog lätt kan bli blind för saker som är mindre bra och se lite mellan fingrarna just för att man är kompisar. Samtidigt tycker jag av erfarenheter från de chefer jag har haft att ett tydligt ledarskap är A och O. Detta betyder inte att man ska bedriva någon form diktatur, utan kan fatta beslut tillsammans med sina medarbetare, men de beslut som tas ska vara raka och verkligen gälla. En lite lagom blandning av den auktoritära- och den demokratiska ledarstilen som Bakka m.fl. (2006) tar upp.
"Mycket handlar om att kommunicera och hålla kontroll...struktur"
(Gunilla Sax, 2010-01-24)
När det gäller ledarskap i mediebranschen understryker även Küng (2010) vikten av framför allt tvåvägskommunikation och förmågan att ha en aktiv roll som ledare av gruppen i aktiviteter. Själv har jag inte speciellt mycket erfarenhet av att ha jobbat i just mediebranschen, men jag vet att något av det värsta jag vet är att ha chefer som inte leder utan antar en passiv roll och bara vågar visa sig på firmafesterna efter X antal öl. Hela arbetsplatsen blir inte så förvånande ganska rörig och ostrukturerad av sånt ledarskap.
I slutet av föreläsningen frågade vi efter lite tips för att vara en bra ledare och Gunilla Sax svarade att man ska använda sig själv som ett verktyg, jobba med sin personlighet. Detta är något som Küng (2010) beskriver som karismatiskt ledarskap där visionen är det som står i centrum. Ledaren ska få sina medarbetare att verkligen tro på det dem gör. Att de gör nåt för att förbättra världen.
Att alltså skapa ett mervärde för medarbetarna. Men Mer om mervärde får du läsa om i nästa inlägg som handlar om mötet med föreläsaren Erik Wilberg. Håll tillgodo med bilden nedan så länge...
Din framtida chef? - Piffig om inte annat...
Bakka, J F. Fivelsdal, E. Lindkvist, L. (2006). Organisationsteori: Struktur-Kultur- Processer. 5:e uppl. Malmö: Liber.
Küng, Lucy (2010). Strategic management in the media: from theory to practice. 3:e uppl. Los Angeles: SAGE
DEL II - Ett litet tillägg till inlägget "Är Livets hårda skola tillräckligt?"
Jag kan ju inte annat än säga att hela min kropp fylldes upp med extra självförtroende efter att Gunilla Sax beskrivit illustrationen ovan. Hon prisade vår utbildning (tusen tack!) och hon klargjorde att en utbildning alltid vinner i längden.
Att man lätt kan bli lite lurad då en utbildad- och en outbildad person i början av en anställning befinner sig på samma nivå kunskapsmässigt, men att den utbildade efter ett tag drar ifrån den outbildade personen och innehar en mycket djupare kunskap och förståelse (Jag pustar ut ljudligt här i soffan framför kvällens avsnitt av Efterlyst!). Dels då jag mer och mer känner ju längre den här kursen går, att min utbildning är bra! Dessa tre år som jag har satsat bör ge mycket mer tillbaka. Det blir såkallade svarta siffror för företaget Sofia Holmström!
Dessutom är detta en bra lärdom. En dag kanske det är jag som sitter där framför mitt skrivbord och bläddrar bland CVn. Då vet jag att jag onekligen bör låta en utbildning väga tungt i valet av person att anställa.
"Prata om en människa hela dagen, men nämn aldrig namnet" - Finskt ordspråk
I början av den här bloggen var jag inne på lite etik och hur gränserna har flyttats. Vad som idag är ok att visas i TV. En till gräns som jag i allra högsta grad upplever ha flyttats är namnpubliceringen av misstänkta brottslingar i pressen!
Här i Landet lagom har pressen tidigare varit väldigt försiktig med namnpublicering. Jag minns hur chockad jag blev när jag bodde i London där pressen publicerade profilbilder från Facebook på människor som var mördade och misstänktes för olika brott. Det jag framför allt kommer att tänka på är mordet på den engelska studenten Meredith Kercher, som skedde den 1 november 2007 i Italien. Tidigt blev hennes rumskompis Amanda Knox en av de misstänkta och tidigt hängde tidningarna ut henne med bild och namn. Detta var något som jag inte upplevt förut och inte var van vid. Tänk om tjejen var oskyldig? I så fall är ju hela hennes liv förstört! Och tänk hela hennes familj. Senare blev hon dock dömd för mordet tillsammans med de andra misstänkta, vilket kanske rättfärdigade namnpubliceringen? Jag vet inte…
I Sverige står det fint skrivet: ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.” (Sid. 8, Spelregler för press TV, radio, 2007)
Men hur var det i det ganska aktuella fallet med ”Den nya lasermannen” i Malmö? Det finns ännu ingen dömd för dessa skjutningar, men det finns en man som är misstänkt och häktad. Hur var det med namnpubliceringen där? Den 38-årige mannen greps den 7 november 2010 och redan två dagar senare publicerade Expressen både namn och bild. Är det vidare etiskt?
Nej jag tycker inte att det är ok trots att mannen är på sannolika skäl misstänkt vilket är den starkare av de två graderna. Han är inte dömd för något och i lagens mening oskyldig. Om han sen i en rättegång inte alls har begått brottet har ju i allra högsta grad Expressen skadat den 38-årige mannen för all framtid. Han kommer förmodligen aldrig någonsin få ett jobb igen. Visst det tillhör allmänintresse att veta att någon är på sannolika skäl misstänkt och häktad för ett brott av denna karaktär, men det är väl inte allmänintresse att veta vem som är gripen och häktad? Vad han heter? Det är snarare vad Lina Isaksson uttryckte på föreläsningen ”Allmänt intresse”. Att folk är nyfikna, att folk VILL veta, men det är inget allmänintresse.
Vidare i de etiska spelreglerna står det: ”Om inte namn anges, undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat som gör en identifiering möjlig.” (Sid. 8, Spelregler för press TV, radio, 2007)
HOPPSAN Expressen! Där föll ni hårt en gång till. En till tidning som jag också tycker betedde sig oetiskt i detta fall var den ”fina och trovärdiga” tidningen Dagens Nyheter. De har aldrig namnpublicerat den misstänkte 38-åringen, men i en artikel från den 9 november 2010 som tyvärr numera är raderad från deras nätupplaga skrev Dagens Nyheter om hur den misstänkte 38-åringen är uthängd på nätsajter.
Ingenstans i artikeln nämns namnet på den misstänkte, men det beskrivs var informationen kan hittas. Något som jag tycker är i stort sett lika oetiskt som att skriva ut hela namnet! Dessutom beskriver Dagens Nyheter i den övriga rapporteringen om fallet den misstänktes ålder och utseende, att han är ”ensam, tystlåten och mager”, något som också strider mot de pressetiska spelreglerna.
Dagen efter sin artikel om hur den misstänkte är uthängd på nätsajter, den 10 november 2010 publicerade Dagens Nyheter en artikel om hur polisen får stöd i sin kritik mot de medier som namn- och bildpublicerat den 38-årige misstänkte mördaren. Visst Dagens Nyheter publicerade själva inte namn eller bild på en misstänkte, men de berättade hur läsarna skulle gå tillväga att hitta informationen. Är det någon mer än jag som tycker att det stinker dubbelmoral?!
Pressetiken i Sverige börjar mer och mer likna pressetiken i England,
och jag gillar det inte!
Skyldig eller inte. Den misstänktes och hans familj får det inte lätt när det finns såna här människor ute på stan...
På något sätt har jag fått uppfattningen av att många medieföretag idag till stor del består av människor som saknar akademisk utbildning. De har gått livets hårda skola som min fasters man uttryckte det. Han jobbar på en liten tidning här i Kalmar där tydligen de flesta saknar utbildning. Detsamma gällde Björn Glansk som föreläste för oss.
Han är någon som gått livets hårda skola och numera äger en tidning. Harleyfantasternas tidning BigTwin. Jag tror att de flesta nån gång har drömt om att ha en egen tidning. Under en stor del av min barndom ville jag bli journalist och knåpade ofta ihop små tidningar tillsammans med min kompis Emelie. Idag skulle jag inte vilja ha en egen tidning. Varken med eller utan utbildning (jag säger dock inte att jag aldrig kan ändra den åsikten). Jag skulle bli för stressad och oroa mig för mycket. Som Björn Glansk sa så har han i stort sett aldrig semester. Det finns alltid saker att göra.
Därav anledningen till att jag inte känner för att ha ett eget företag överhuvudtaget. Jag vill vara anställd. Kalla det feghet eller kalla det trygghet. I framtiden kanske jag ändrar mig när jag har studerat ett gäng år i livets hårda skola. För som det är nu har jag i stort sett bara min utbildning att stå på. Visst jag kan vända burgare på donken och jag vet hur man rekordsnabbt packar ihop ett gäng Big Mac menyer åt en sexbarnsfamilj. Dessutom har jag koll på vilka barnvagnar som är bäst, jag vet hur man underhåller 15 barn samtidigt, jag kan vaxa dina ben så att dom blir helt släta och jag kan både sälja och skapa ett telefonabonnemang hos valfri operatör. Men kan jag driva ett eget företag och kan jag driva en tidning?!
Björn Glansk hävdade att han klarat sig utomordentligt utan akademisk utbildning, men att det inte varit möjligt utan sitt kontaktnätverk. Och ja genom alla kurser jag har läst de senaste 2,5 åren har jag fått höra att kontakter är A och O. Men hjälper inte en akademisk utbildning en att förstå hur man ska använda sitt kontaktnät och hur man ska gå tillväga?
För att slutligen svara på frågan jag ställde i rubriken. Om svaret skulle vara ja, att livets hårda skola faktiskt är tillräckligt, skulle mina tre år här i Kalmar kännas rätt meningslösa. Fast samtidigt bör utbildningen ge mig ett litet försprång jämfört med alla som struntar i allt vad högskolor och universitet heter. Jag borde få tillgång till de bästa genvägarna. Framför allt tror jag att jag får försprång i självförtroende. För även om jag tror att man lär sig bäst väl på plats när man är upp i det så ger en utbildning mer kött på benen. En stabil grund att stå på. Kombinationen av livets hårda skola och en utbildning bör vara det bästa! Men oavsett var jag hamnar i framtiden vill även jag ha en motorcykel att flyga omkring på.
Detta är förmodligen den vanligaste frågan jag får när jag berättar vad det är jag studerar. Lika många gånger som jag fått frågan, lika många gånger har jag haft svårt att svara. Media Management? Vad blir jag? Vad är en media manager? Vad GÖR en media manager?!
Det känns både komiskt och lite pinsamt att först nu efter fem terminer och
142 995 kronor i studieskulder ha fått det helt klart för sig. Jag blir alltså den där reperatören som lagar den felande länken. På föreläsningen målade Örjan upp det något sånt här...
Örjan Petersson (2011)
Helt plötsligt blev min utbildning ganska enkel att förstå. Bilden ovan sammanfattar dessutom rätt precis vad det är jag faktiskt vill syssla med.
Efter Media Managementprogrammet kan man lite om mycket (eller snarare mycket om mycket). Vi kan se kopplingen och få delarna i ett medieföretag att arbeta tillsammans, parallellt, istället för emot varandra. Alla delar är viktiga, men kan inte fungera i ensamhet.
I helgen var jag hemhemma på Bästkusten där jag för ungefär hundrafemtionde gången fick frågan om "vad jag blir när jag blir stor". För första gången testade jag att förklara genom att beskriva bilden ovan och människorna runt middagsbordet förstod för ovanlighetens skull vad jag menade!
Jag slapp alla frågande blickar som jag brukar få när jag berättar att jag läser Mediekommunikation, företagsekonomi och medieproduktion och att jag sen vill jobba som informatör. Ett yrke som i stort sett alla jag träffar höjer på ögonbrynen åt och inte förstår vad det är. Att det ens finns ett jobb som kallas informatör. Lite skrattretande då det har funnits informatörer i Sverige sen 1950-talet. Jag tror att de flesta människor tar information och kommunikation så självklart att de inte tänker på att någon faktiskt ligger bakom meddelandet. Att det är någon som har skrivit texten, tagit bilden eller producerat reklamfilmen. Många förstår nog inte arbetet som ligger bakom kommunikationen som förmedlas.
Som jag beskrev möts jag alltid av höjda ögonbryn och frågande miner när jag försöker förklara vad jag ska bli när jag blir stor. Det brukar sluta med att jag ger upp och istället med ett stort leende säger att jag ska bli chef...och ha en tjänstebil. En mening jag la till även i lördags trots att jag faktiskt kunde förklara min framtida yrkesbana. Men man ska väl ha höga mål och ambitioner i livet?
Nu var det roliga slut. Klockan är alldeles för mycket. Jag skulle kunna formulera om meningar och ändra på design i många timmar till, men det vore inte hälsosamt.
Detta har varit en rolig kurs och jag har tyckt om den här formen av examination. Ett spännande och nytt sätt. Det känns som att vi hade tillräckligt med salstentor under förra året på Ekonomihögskolan.
Har jag verkligen lärt mig något på att blogga om mina reflektioner efter föreläsningarna? Det är en fråga många ställt till mig med höjda ögonbryn efter att jag berättat om kursen och hur vi examineras. Svaret på den frågan är enkelt: JA! Det känns som att jag lärt mig mycket mer djupgående av att först lyssna och anteckna på föreläsningarna, sen läsa mina anteckningar och reflektera över vad som dyker upp i huvudet, läsa i böckerna och till sist försöka skriva ner allt med egna ord i den här bloggen. Inlärningen blev verkligen en process.
Det enda negativa jag kan komma på är att en del böcker var väldigt svårlästa och kändes lite gamla. I förberedandekursen till B-uppsatsen i våras fick vi inpräntat att man aldrig ska använda sig av böcker som är äldre än fem år. Jag tycker att det känns som en bra tumregel när det kommer till val av kurslitteratur.
