Årskrönika
Jag är inte typen som brukar skriva en årskrönika, men det senaste året har verkligen varit året där allt gick lite åt helvete och ingenting blev som jag trodde. Innan årsskiftet haffade jag ett drömjobb i den Kungliga Hufvudstaden. Jag slutade jobba på älskade Elgiganten, slutade plugga Fashion Management och flyttade från Borås till storstan för att börja ett nytt kapitel i mitt liv. Mitt vuxna seriösa liv.
Media och marknadsansvarig. Jag flyttade in i Sjövillan, ett litet rött hus med vita knutar 10 meter från vattnet och 10 minuter från mitt jobb. Tipp topp. Flera av mina vänner från Kalmar drogs också till Stockholm och vi hade ett kul vuxet liv med seriösa jobb i huvudstaden allihopa. I juni var planen att Herr Qvist skulle flytta upp. Jag åkte iväg till Vemdalen och åkte skidor med betald semester för första gången. Livet lekte. Trodde jag.
Men saker blir inte alltid som man har tänkt sig. Helt plötsligt rasade den stabilaste och kanske viktigaste punkten i mitt liv. Jag blev lämnad. Dumpad. Sviken. Jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. Aldrig tidigare känt mig så ensam. Jag trodde att Herr Qvist var den som jag skulle bli gammal med. Vi hade växt upp tillsammans och haft våra turer hit och dit. Gått ingenom allt och var otroligt starka. Vi pratade om det flera gånger. Efter allt som hänt under våra nio år tillsammans skulle vi klara allt. Men så var det inte och nu idag när jag har fått lite distans och tittar tillbaka på framförallt det sista året kan jag förstå att det blev som det blev. Vi växte mycket båda två. Åt helt olika håll utan att vi märkte det. Synd att vi inte förstod innan det var på tok försent, annars hade jag kanske i alla fall haft min bästa vän kvar.
Mitt i allt mitt känslomässiga kaos kom en chock. Den 10 mars flög min fina lilla farmor helt plötsligt upp till himlen. Jag är glad att Bullen var med mig i Stockholm den dagen. Den 13 april tog jag farväl av en av de mest betydelsefulla människorna i mitt liv. Det var ett vackert men samtidigt fruktansvärt avsked. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur det hände.
Under våren fick jag ytterligare ett par käftsmällar. Kände mig otroligt sviken. Att ljuga vinner man aldrig på. Trots att jag var ett vrak en stor del av våren fanns det ändå många ljusglimtar. Jag upptäckte Facebookchatten och vågar inte räkna hur många timmar jag fnissande satt klistrad framför skärmen. Jag vågar inte heller tänka på hur många mil jag for fram och tillbaka till Bästkusten det här året. 100 mil per gång. Jag åkte hem så ofta jag kunde. Det är nog väldigt många mil totalt.
Och jag hängde med Stockholmsgänget. Med dom var allt alltid bra. Många skratt, pikar och öl. På vårkanten flyttade Lilltjejen till Vare hill och blev en del av vår familj. En liten solstråle. Min goding som har dom bästa kramarna.
Det blev sommar. Jag jobbade en del. Minisemestrade en del. Köpte en bil. Skaffade en katt. Laila och Sushi är mina två bästa investeringar trots att Laila är dyr i drift och Sushi gillar att attackera mina fötter när jag sover. Mitt liv blev lite enklare och friare tack vare dessa kompisar. S.A kom också in i mitt liv, och jag förstår inte hur han har pallat alla mina turer, stenhårda rygg och humörsvängningar.
Hösten flöt på. Saker började kännas bättre. Jag var på väg tillbaka. Firade ett kvarts sekel på Bästkusten tillsammans med nära och kära. Stora leenden. Längtan och funderingar.
Den 25 oktober blev jag överraskad. Tre mot en är aldrig schysst. Min mamma har lärt mig att man alltid ska hålla saker som man lovar. Tårar och en riktig funderare. Samtidigt glädje. Lägenhet på rätt sida av Sverige. Ja tack. Satte ner foten och sa ifrån. Vägrade bli trampad på.
Fattade ett stort beslut. Sa upp mig från min fasta heltidstjänst. Sa upp Sjövillan. Skrev under ett lägenhetskontrakt. Ringde upp en ny chef på ett gammalt jobb. Fick en chans. Tog den. Valde tapeter och organiserade inför ännu en flytt. Våndades över min ekonomi.
Den första december gick flyttlasset hem till Bästkusten. Verkligen hem ljuva hem. Tillbaka på älskade Giganten. Ompysslad av päronen. Lite för mycket jobb, öl med skojiga människor på kvällarna, julfirande, kusinbesök och en jultomte som pratade kalmaritiska. Nu sitter jag här efter två veckor av ingen fritid och väldigt många timmars jobb. Jag behöver inte våndas över min ekonomi i slutet på januari.
Det är nyårsafton. Året är 2012. Ett år som gick snabbare än något år innan. Ett år som inte blev som jag trodde. Ett år med många motgångar. Ett år med ljusglimtar som efter en del funderande väger över motgångarna. Ett år där jag tappade bort mig själv men på något konstigt vänster har hittat tillbaka till den riktiga jag. Nu kan saker bara bli bättre. Skål för 2013!
xxx
Soffan