Olsson (2003) beskriver att i Sverige har man inte bara rätt att säga det man vill utan man ska också ha tillgång till väsentlig information.

Visst det är jättebra och otroligt användbart för t ex journalister som vill gräva efter information till en bra story. Men att vem som helst anonymt kan besöka myndigheten och begära ut en handling och på direkten få den är både häftigt, samtidigt som det är skrämmande. Jag sitter här och funderar över alla galningar som kan dra nytta av detta. Vill man en organisation/förening eller en privatperson något illa är detta en smart väg att gå utan att ta alltför stora risker att bli upptäckt.

Då tänker du som läser, men känsliga handlingar är väl sekretessbelagda? Jönsson pratade en hel del på föreläsningen om att sekretess inte är den sekretess vi tror att det är, utan att det går att få ut mycket mer uppgifter än man kan tro. I varje enskilt fall när någon begär ut en handling görs en sekretessbedömning och i största mån det går ska myndigheten lämna ändå ut handlingen genom att t ex "maska" bort namn och delar som kan skada den enskilda individen. Men om man är anonym så kanske man känner till en del av uppgifterna, som gör att "maskning" trots allt inte skyddar individen. Det vet ju inte personalen på myndigheten. Sen riskerar beslutet av utlämnandet av handlingen bli olika ifall man möts av olika myndighetspersoner i och med att handlingen sekretessbedöms i varje enskilt fall.

Trots riskerna och nackdelarna med offentlighetsprincipen håller jag med Eva Jönsson om att det är något vi svenskar ska vara mycket stolta över. Hur skulle vi annars kunna kontrollera vad myndigheterna pysslar med? Det är ändå för oss dom jobbar, med våra pengar.

---

Olsson, A R. (2003). Yttrandefrihet och tryckfrihet: Handbok för journalister. 6:e uppl. Lund:Studentlitteratur.

Under kursen Strategisk kommunikation hörde jag ordet informatör första gången. Äntligen fick jag ett namn på mitt drömjobb! Att jobba som informatör var ju precis vad jag ville syssla med.

Dock tänkte jag bara på privata företag vilket gjorde att jag kände mig helt tagen på sängen när Sara Svensson höll sin föreläsning om att arbeta som offentlig informatör. Visst arbetsuppgifterna är detsamma på ett privat- och ett offentligt företag. Svensson beskrev att informatören är en länk mellan organisationen och olika målgrupper som ska sprida information, men också bevaka omvärlden så att organisationen kan reagera på de förändringar som sker. Hon sammanfattade det som att man ska vända på saker till organisationens fördel.

Skillnaderna hon tog upp gentemot privata företag var först och främst öppenheten som en offentlig organisation har i och med Offentlighetsprincipen. Samt att hon därmed också har meddelarfrihet och får "läcka" till pressen ifall det är något som är bedrövligt fel. Eftersom att en kommun är en stor organisation med otroligt många arbetsområden får man som informatör då också ett mer varierat arbete där man möter många människor. Detta var något som Svensson till viss del även såg som en nackdel då en bred verksamhet också ger många viljor där alla olika arbetsområden tycker att just deras område är viktigast. En till nackdel som Svensson beskrev var den tighta ekonomin som råder inom kommunen och främst på kommunikationsavdelningen. I slutändan väger fördelarna över nackdelarna enligt Svensson då hon har en möjlighet att ifrågasätta och arbetar för det allmäna bästa. För dig och mig.

När jag efter föreläsningen promenerade hemåt hade jag ett leende på läpparna. Jag kanske vill jobba som informatör på kommunen? Mycket trygghet, men med ett mycket varierat arbete. Lite som en spindel i sitt nät. Det tål att tänkas mer på.