Informationsfrihet, bara en frihet?
I förgående inlägg nämnde jag öppenhet som en av fördelarna till att jobba som Informatör inom offentlig förvaltning. Öppenheten står då för offentlighetsprincipen som är något vi bör vara stolta över i Sverige. Eva Jönsson underströk detta ett par gånger under föreläsningen. Sverige är i princip ensamt med att handlingar i första hand är offentliga och i andra hand sekretessbelagda. Tvärtemot andra länder. En allmän offentlig handling ska ges ut omedelbart, på plats när den begärs. Detta så länge den är förvarad och inkommen samt förvarad och upprättad. Arbetsmaterial lämnas inte ut, utan måste vara expedierade, slutbehandlade eller justerade. Det kan diskuteras huruvida många myndighetspersoner som känner till reglerna till fullo och följer reglerna runt om i landet, men det är inte det jag har tänkt fokusera på.
Olsson, A R. (2003). Yttrandefrihet och tryckfrihet: Handbok för journalister. 6:e uppl. Lund:Studentlitteratur.
Olsson (2003) beskriver att i Sverige har man inte bara rätt att säga det man vill utan man ska också ha tillgång till väsentlig information.
Visst det är jättebra och otroligt användbart för t ex journalister som vill gräva efter information till en bra story. Men att vem som helst anonymt kan besöka myndigheten och begära ut en handling och på direkten få den är både häftigt, samtidigt som det är skrämmande. Jag sitter här och funderar över alla galningar som kan dra nytta av detta. Vill man en organisation/förening eller en privatperson något illa är detta en smart väg att gå utan att ta alltför stora risker att bli upptäckt.
Då tänker du som läser, men känsliga handlingar är väl sekretessbelagda? Jönsson pratade en hel del på föreläsningen om att sekretess inte är den sekretess vi tror att det är, utan att det går att få ut mycket mer uppgifter än man kan tro. I varje enskilt fall när någon begär ut en handling görs en sekretessbedömning och i största mån det går ska myndigheten lämna ändå ut handlingen genom att t ex "maska" bort namn och delar som kan skada den enskilda individen. Men om man är anonym så kanske man känner till en del av uppgifterna, som gör att "maskning" trots allt inte skyddar individen. Det vet ju inte personalen på myndigheten. Sen riskerar beslutet av utlämnandet av handlingen bli olika ifall man möts av olika myndighetspersoner i och med att handlingen sekretessbedöms i varje enskilt fall.
Trots riskerna och nackdelarna med offentlighetsprincipen håller jag med Eva Jönsson om att det är något vi svenskar ska vara mycket stolta över. Hur skulle vi annars kunna kontrollera vad myndigheterna pysslar med? Det är ändå för oss dom jobbar, med våra pengar.
Olsson, A R. (2003). Yttrandefrihet och tryckfrihet: Handbok för journalister. 6:e uppl. Lund:Studentlitteratur.
Kommentarer
Trackback
